En helt ny värld

..ifrån ett annat perspektiv.
Ingen bestämmer här, var och när,
-blir glömt högt ovan molnen

En helt ny värld,
en plats jag inte visste fanns,
men här syns allting klart, så underbart,
-att va här i en helt ny värld med dig.



Det finns dagar då det känns som att ögonen öppnar sig för första gången, om igen. Allt blir nytt, himlen lite blåare, regnet lite mysigare och livet lite mer underbart. För att få till den där återfödseln till positivitet återigen behövs tystnad. Tystnaden som talar för sig själv i vår högljudda värld. Det är därför vi behöver den där platsen som man kan gömma sig på. En helt egen. En tyst plats där inget når en och där man inte behöver vara rädd. Där du får vara, utan masker och roller.


IDAG, 30 Oktober 2008

Tänkte inte skriva en vanlig blogg idag. Ville vara vild och vågad, så jag har hoppat över alla "dagens", haha. Cooling jag, ejaah, skojar INTE. Men så har den här dagen inte varit av det vanliga heller. Den har varit nästintill perfekt från början till slut. Och det kanske är därför jag sitter här.. Jag vet faktiskt inte, men jag känner idag att något har ändrats i mig. JAG är tillbaka och det är så underbart skönt att allting håller på att ordna sig, i alla fall i mig och allt med livet känslomässigt. Det är bara julen som oroar mig. Var den ska firas och med vem. Kommer någon komma ihåg mig på julafton? Alla dessa frågor springer runtomkring i mig som tiotusen Anniz på Coca-Cola.
Nåväl, jag inledde med att skriva om tystnaden och om att vi alla har vår egen tystnad där vi kan vara oss själva och bara få "vara" en stund. Min tystnad sedan länge har varit Köpings kyrka. Ni vet den där stora vita på kullen i centrum? Ah, precis den. För dom som inte varit där rekommenderar jag att gå dit när det är vardag, då det är tomt. Eller motsatsen, en konfirmation då det är fullt ända ut till dörrarna. Mellantinget ger inte lika stor åverkan på själen som de andra två alternativen.
Därinne, på den stoppade blå saken man knäböjer vid, där är min tystnad. Där finns jag och där syns jag. När alla mina sinnen är på botten och jag inte orkar själv, då finns den där och jag får vara liten och synas så mycket bara jag vill även om ingen annan ser mig. Bara där kan jag vara jag, fullt ut. Känslor väller fram där. Lyckan är fullständig där. Där hittar ni Sara Madelene. I tystnaden.
Ni förstår att när jag var liten blev det inpräntat att ifall man grät var man svag. Alla känslor utom rädsla var svaghet. Men för han var rädsla respekt. Han visste inte bättre eftersom det var hans verklighet, hans värld. Jag har förlåtit honom för längesen. Men det betyder inte att rädslan inte finns där. Varje gång jag ser honom, tror jag ser honom eller ifall en bil som liknar hans åker förbi blir jag kallsvettig, skakar och börjar nästintill gråta. Det sitter lika etsat i mig som den blonda hårfärgen på mitt huvud.

Det är därför jag behöver min tystnad. För att slappna av och föra en konversation utan flackande blick.
Att sitta där, ensam eller inte -ger mig ett inre lugn och en liten klapp på axeln, att jag faktiskt är värd det här livet jag kämpat för. Även om så många andra har ett hemskare liv än det jag fått uppleva.
Det här är nog tack för mig, ögonen håller sig inte öppna. Ska strax gå ner till bilen och följa med de andra till garaget och så.

Sleep tight Sweden
as always,
Tinkerbell