I don't mind

..i don't mind it at all

I still don't mind at all
It's like one of those bad dreams
When you can't wake up
Looks like you've given up
You've had enough
But I want more
No I won't stop
'Cause I just know
You'll come around
Right?

No I don't believe you
When you say don't come around here no more
I won't remind you
You said we wouldn’t be apart
No I don't believe you
When you say you don't need me anymore
So don’t pretend to
Not love me at all

Just don't stand there and watch me fall
'Cause I, 'cause I still don't mind at all


Dagen efter. Men dagen efter vadå egentligen? En helt galen kväll, en tårfylld kväll uppkrupen i soffan med grisen eller bara dagen efter dagen före? Jag vet inte. Je ne sais pas. Och så vidare. Ibland bara faller man på ett sätt som inte syns, men på insidan känns det som att man är lika stark som en bomullstuss när en av höstens alla stormar blåser förbi.



IDAG , söndagen 22 februari 2009


Alltför ofta använder jag orden "jag vet inte". Och oftast, vet jag verkligen inte. Men ibland, så vet man och vet inte ändå. Ibland vill man bara inte svara fast man vet. Och idag, vet jag ingenting - men jag vill berätta om ingenting ändå. Bara för att ingenting fyllder mig till brädden och jag drunknar snart i tankar jag inte kan tala med någon om, för orden kan inte komma fram själva. Inte förrän här, i ensamheten, i musiken och saknaden efter allt som inte är här. Allt som kommer tillbaka, allt som aldrig nånsin kommer nämnas igen efter idag och allt som nämns men inte finns där, någonsin.
Lika förvirrad som du blir när du läser det där, är jag. Men jag vet inte var känslan började. Eller varför den kom överhuvudtaget.

Så idag skriver jag fast jag inte vet vad det är som ska komma fram i nästa mening, eller om det ens kommer komma ut något mer. Läser du, får du skylla dig själv lite om du blir uttråkad. Jag tar inget ansvar för att roa dig idag. Det här är bara för mig. Men jag vet inte vad det är. Bomullstussen föll mot marken och den gick inte sönder men delar av den fastnade på vissa ställen. Dom delarna kommer kanske stanna där, eller blåsa vidare i nästa storm.
Det jag har i huvudet nu, är hur jag ska kunna må bättre, få ett jobb och bättre livsförhållanden och vara ledig från allt samtidigt som jag har massor att göra?
Det svaret dök upp i mitt huvud för några dagar sen. Men valet sliter och vrider mig till vansinne.

Stiftsgården i Rättvik. Hotell och konferens. En fridfull kyrka alldeles bredvid. Långt bort, men tillräckligt nära för att kunna åka hem. Ensam, utan att vara ensam. Tillräckligt länge för att få tid för mig själv att växa in i den jag blivit. Komma ifatt i hjärnan med allt som hänt och faktiskt få en chans att må bra. Få smälta 19 år av blandad frustration, vansinne av en mild grad, ilskan som bor i mig, förnedringen, glädjen över annat, stressen, min egen hälsa som inte är vad den borde vara. Men först och främst rädslan, osäkerheten och allt du fortfarande får mig att känna och göra på impuls. Rädslan skrämmer mig, för jag vill kunna leva fullt ut, där inte blotta tanken på dig får det att ila längs ryggraden, börjar kallsvettas och nästintill hyperventilera. DU skrämmer mig, så till den milda grad, att jag börjar gråta när något påminner mig om dig. Jag är instabil, osäker och nertryckt till skosulorna på mina mest utslitna skor. Inget annat skrämmer mig mer än du. Bara döden, för jag vet att döden skulle, på något sätt, ge dig tillfredsställelse på något sjukt sätt. För då har du vunnit. Det, vill jag inte ge dig. För jag har sett dig när du nått den känslan förr och det äcklar mig.

SLUTA gråta! Blir något bättre av det eller? Att gråta är svaghet. Man visar inte sin svaghet. Ska du bli behandlad bättre än någon annan? Fan vad ful du är. Du beter dig som en hora. Du äcklar mig. Men vi älskar dig ändå. And so on ..
Alla ord. Tar de någonsin slut? Jag har inte hört det på snart två år. Men i huvudet ekar det som om du sagt det för en millisekund sen.

Orkar inte skriva mer.
/Tink