You got a fast car

is it fast enough so we can fly away ?

Anyplace is better
Starting from zero
Got nothing to lose
Maybe we'll make something
Me
Myself
I got nothing to prove


De här senaste veckorna har jag varit lost. I mig själv. Vad ska jag känna? Vad ska jag göra? Vad händer om jag känner så? Känner jag verkligen så och så vidare. Jag har varit ut och in rent ut sagt. Humörsvängnigar som är värre än mammas och utan sömn har det inte varit alltför lätt. Jag tänker för mycket. Det bara är så. Ryck upp mig någon! Det här funkar inte.



Ifyllda papper nu. Det enda som fattas är ett kuvert, adress och frimärke. Stoppa ner det i brevlådan och min "frihet" är närmare än någonsin. Men vad är det som håller mig tillbaka? Jag kommer inte kunna se er i ögonen och berätta att jag ska åka. Så kommer få skriva det här.

Jag måste vara ärlig med er nu. Läs och tänk vad ni vill. Jag struntar i vilket nu.

Jag, Sara Madelen Fernström. Mår skit och det syns, känns och hörs. Märks en del också. Mina aggressioner kommer ut med ojämna mellanrum och mitt annars så lugna yttre går inte att hålla upp. Jag är arg, ledsen, besviken och jag FÖRSTÅR inte. Jag har aldrig gjort någon något ont med flit. Aldrig gjort något för att förtjäna det jag gått igenom.
Om det gick skulle jag vilja söka upp den som kom på att jag ska födas, slå sönder den, koka den i olja och sen dra den genom hela mitt liv och sen fråga om det var värt det. Svaret är garanterat nej. Eller "det kunde ha varit sämre"

Jag hade tak över huvudet och folk som "brydde sig om" mig. Mer än så var inte fallet. Många nätter av tröstlös gråt. Rädslan var/är obeskrivlig.

Jag är rädd för udda saker. Om mycket händer på samma gång, typ tv-stereo-mycket folk-spel och så vidare. Med höga ljud överallt får jag panik och gråter och får knappt luft. Måste gömma mig då och bara vara själv. Svimmar lätt då, vilket många inte vet.

Jag hör som en kratta när folk pratar med mig, men när jag lyssnar, kan jag höra fotsteg i trappen och veta vem som kommer eller går. Om de kommer närmare eller och de är arga. Och när jag hör de sällsynta fotsteg som skrämmer mig till vanvett, då sjunker jag genom jorden och vill bara dö på fläcken. Det skulle vara så mycket enklare än det som väntar när man hör dom.

Jag har fått läsa människor så länge. Känslor speglas och syns. Vad det än är.

Jag kan spela upp dig i mitt huvud. Dina vansinniga ögon. Dina tics när du blir arg. När du först börjar med en lugn röst för att inte skrämma mig. Men det är den som får mig rädd. Darrande som ett asplöv med kallsvetten rinnandes längs pannan och ryggen för att jag anstränger mig att få fram ja eller nej. Och att inte gråta. Gråta är det som får dig argast av allt. Att man är så svag och ynklig att man gråter. När du hetsat upp dig själv till den grad att det smäller i dörrar och man vet inte hur många gånger du kommer tillbaka in i rummet innan det är över för dagen. Det var alltid en ny regel jag inte visste om som hade trädit i kraft medans jag gjorde något. Så när jag kom hem hade jag gjort fel. Och man fick stå sitt kast.

Jag måste härifrån och stabilisera min tillvaro. Förlåt.



Jag gråter ofta
Och vad ska jag göra utan dig
Alla minnen när du såg i mina ögon
Och ingenting får dig tillbaka nu

Ännu ser jag dina tårar
Ännu hör jag din röst
Jag kommer ihåg ditt leende
Jag kommer aldrig lämna dig

Jag gråter ofta
Och vad ska jag göra utan dig
Nej, inget kan få dig tillbaka nu