Det är exakt

vad vi vill ha
det
luftkonditionerade
ljudet
av fart.


Lyssnar
stel
och
fastspänd
och när paniken bryter ut,
ler du svagt
och viskar till mig
"Du, du är värd att dö för"
Men mot gummi, glas & metall
betyder ett mirakel inget alls.



Idag är en tröttdag. En lugn dag och det snöar idag. Det enda jag kan tänka på långa stunder just idag, har jag märkt, är alla som lämnat oss under åren. Det är det bilden idag får stå för - dom som lever. För det som hände då var ändå inget farligt. Men jag fick en iskall rysning längs ryggraden när Jimy Jansson rusar in och säger att dom har krockat. Han nämnde inga detaljer, så jag satt bara där. Sen frågade jag var Kim är. "Han är utanför" säger Jimmy som om inget har hänt.

Sen förklarar dom att de bara har sladdat in i en snödriva. Eller ja, "bara" är väl inte ett bra ordval. Men nu var det "bara" en snödriva. Jimmy hade sönder rutan med sitt huvud och mådde väl inte så bra. Men det kunde ha varit värre. Som resterande händelser. Med respektive dödliga utgångar. Därför blev jag förvånad en sen höstkväll när Karolina skriver att hon och Johan är på väg till sjukhuset. Jag förstod ingenting. Så jag frågade och det bara råkade vara ett dödsfall. Dennis. Vad är det för slut på ett liv? Jag vet att han levde fullt ut och att han levde ett sjujävla bra liv. Men jag kan inte låta bli att tänka på vem han hade varit nu. Ett år senare. Dom andra hade ingen chans, men om dom hade röntgat ditt huvud som liten hade dom vetat. Johanna, Anders, Choke och så vidare. Bara era jävla bilar. Jag kände inte Choke, men att se sorgen och känna sin egen rivas upp är inte okej.
När vi kom hem från ett konfirmationsläger i våras hade Jesper dött.
Några månader senare släpar jag in kassar, barn och väskor i huset och försöker hinna svara i telefon men hinner inte. Ber honom ringa upp och efter en stund, medans jag håller på med maten så ringer det och så säger den "förlåt att jag måste ta det över telefon, men Richard är död" säger rösten på andra sidan.
"Död?" säger jag oförstående.
"Ja, död." får jag som svar. Mina knän blev svaga och bar liksom inte. Jag sa tack för att han ringde och mer av samtalet behöver vi inte gå in på. Ringde Jimmy för att få höra av honom att det var sant. Och sen ringde jag Anniz och Shiri. Resten av den dagen var lite av en dvala. Hemsk och grå. Jag förstod inte. Men jag tog inte ledigt heller. Jag ville inte tänka, jag ville göra något så det försvann. Men så gick det inte och sakta men säkert gick det in.

Sen dess så tycker jag inte om varken åka fort eller sladda. Men jag är inte rädd heller. Jag tycker bara inte om det. Jag är inte rädd för att dö. Det betyder inte att jag vill dö. Det betyder att det inte är något jag oroar mig för. Det enda jag oroar mig för är om jag dör före mina vänner. Jag VILL INTE att andra ska behöva gråta för min skull. Nej, usch. Jag vill skratta och ha kul. Jag vill att dom andra ska ha det också.

Fest hela dán, varje dá.

Nu ska jag kila iväg och hämta två barn på dagis respektive skola. Det ska bli jätteroligt, för idag så är det snö! Ja ja ja. Massor. Nästan. Sen kanske! Haha. Det här är inget bittert inlägg, men jag saknar mina vänner :)