My only weakness

..is you,
only reason is you,
every minute with you
I feel like I can do,
anything.
Going,
going
- i'm gone away,
in love.


Man lever livet. Leker i sandlådan, gräver ner fötterna i den så man sitter i blåleran och gräver vidare med tårna därinne. Sen kommer myrorna från ingenstans och man kommer ingenstans och dom är överallt på två sekunder? Hjälp! Jag hatar myror, alltid gjort. Men nu är det en annan sorts myror, även kallade fjärilar i magen? Liiite skillnad men liknelsen, ni fattar, hoppas jag. Känslan är densamma. Det oväntade, kittlande. Blandat med paniken att sitta fast, inte komma loss. Trots att de var ens eget val att sitta där och gräva djupare.

Man blir lite större och ser att alla är inte så lika som man trodde och pojkarna blir äckliga, man får killbaciller så man tror att man ska dö av någon läskig sjukdom och på discona leker man jagis. Runt, runt, runt. Nuförtiden, är det tankarna som leker runt, som en diskret dans i huvudet. (ingen tryckare dock) Men man blir lika yr i huvudet av dessa tankar som de trettioelva varven runt dansgolvet. Glad eller ledsen, det är vilket som.

Man blir tonåring. Och,ja,alla vet vi vad som händer! Pilla här, pilla där. Kolla på det där och varför gjorde den så? Varför känns det såhär och varför inte så? Man gör saker så skämmiga så man tror att man ska avlida i en pöl på golvet (hela livet) och i tonåren känns ALLT på något sätt värst. Allt som händer är ju trots allt för de flesta första gången allt händer också. Det mest minnesvärda, även om man glömmer det efter ett litet tag i alla fall! På "äldre dar" känns allt som då, men starkare och liknelserna blir fler, man kan jämföra saker på ett helt annat sätt och man får insikt i livet. Awesome, eller hur?

Alla är inte perfekta, men alla ger det ett gott försök. Jag gav upp någon gång för väldigt längesen då inget jag gjorde hjälpte mot min slarvighet. Helt otroligt vad min kära mor hatade att jag tappade bort mina nycklar var jag än var, alltid bara en vante av varje sort, raggsockor som gick sönder stup i ett och oredan i mitt flickrum. Haha. Omöjliga saker för mig, som för andra är helt otänkbara.

Något jag fick gåvan för, var däremot namn och ansikten. Då kan ni räkna ut ganska fort vilket som kräver mest plats i mitt huvud. Alla roliga, underbara människor man mött i sitt liv. Jag är helt klar på den biten. Skolan och onödigt vetande fick sin beskärda del, men tankarna på annat tryckte bort det mesta. Även om jag har ett vettigt svar på de flesta frågor så kan jag bättre minnas ett namn till ett ansikte. Berätta hur människan ser ut och vem jag senast såg den med. Onödigt vetande, javisst. Självklart! Men det är inte som att jag pluggar in det. Någon kan peka ut en vän på stan och det sitter fast i flera år. Omöjligt att radera för att få plats med ordningen jag skulle behöva få plats med.

Nåväl, tillbaka till känslorna jag gick in lite lätt på ,

myror på benen - fjärilar i magen
discojagis - tankedans
tonårsdrama - livsinsikt

Poängen med hela texten, är att våra känslor följer med oss hela livet. Vi känner dem, lika starkt och lika verkligt vare sig vi är tre eller hundra år gamla. I början är de bara otydliga, man förstår dem inte. Men det betyder väl inte att de är mindre verkliga?
När man blir äldre, har man känt samma känsla, fler gånger, under olika sammanhang varenda gång. Då kan man tala om dem med andra - sortera ut dem på ett bord nästan.

Nu är dom känslorna något man måste lära sig. Man måste "lära sig att skilja på kär och kåt" som Jimmy Alsin skulle ha sagt "de är lika nära varandra i känslan som i stavningen. Konsonant, vokal, konsonant - a i mitten med ett kludd över och börjar med ett k"
It makes sense, tycker jag. Han är bra smart den där som till och med får mig att tänka rätt alltsomoftast.

Så hur lär vi oss skilja känslorna åt? Det vill jag veta.
Våra känslor får oss att gråta.
Våra känslor kan få oss att le.
Våra känslor får oss att må dåligt samtidigt som vi mår bra.
Alla känslor får oss att känna samma sak, fast olika.

Sammanhanget?
Ge mig det, jag vill inte behöva leva tvåhundra år.