Du får inte

andas på min panna
och inte få mig falla mer.
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger.


Nu kan jag sitta ner och berätta om min helg. Min underbara, underbara helg.



Det började med en tidigt morgon och en fet klump i magen av nervositet. Visste inte hur jag skulle reagera av att se er igen. Det slutade i tårar sist. Så det var inte omöjligt att dom skulle störta fram igen av ren glädje att bara se er.

När ni kom in i matsalen blev jag mållös istället. Jag sopade golvet och hörde "saraaa" och då blev jag tyst, sen varm i hela kroppen. Men jag kunde inte göra något. Bara stod där. Förstummad. SaraLiten blev tyst.
"ska du stå där länge?"
"kanske" sa jag.

Rodnade av lyckan jag kände genom hela kroppen. Gick lite snabbare för varje steg och kastade mig mig på Viktor, sen Niklas.
Vissa människor kommer nära mig och betyder så otroligt mycket på två sekunder. Ni är två av dessa. För allt ni någonsin gjort mig, är att göra så jag skrattar tills jag har ont i magen. När jag är ledsen eller sur så lugnar ni ner mig och bara är.
Älskade vänner, ni förstår inte vad ni betyder.

Sju varv runt jorden och tillbaka, så mycket älskar jag er.