Looking out for love

in Siberia.

ain't nobody gonna take your love away.

Jag har lovat mig själv att inte engagera mig i sådant som är upprörande att läsa om. Men hur lätt är det att ignorera allt som skrivs om den stackars flickan, som blev våldtagen (till och med en till flicka blev våldtagen) men ingen tror henne fastän pojken blivit dömd för brottet/brotten? Det svider så hårt. Hur rädd är man inte för det? Om det nu skulle hända och ingen tror en. Det är inte lätt att ens erkänna att det hänt för sig själv. Hur svårt är det inte då att berätta för andra? Vi har tittat sönder Säg att du älskar mig på konfirmationen. År efter år. Jag gråter fortfarande när hon skriker i elektronikaffären. Jag blir fortfarande arg när hennes "kompisar" påstår att de tror att hon ville bli våldtagen. Ville? Jag vet inte. Bisarrt låter det. Det liksom gör lite ont i magen att tänka på hur hon kan tänkas må i dagsläget, hur hon mått under tiden.

Jag hade lätt gett med mig, bara för att slippa blickarna och de arga kommentarer som hon fått för att hon vågade ta steget att anmäla honom. Jag hade tagit allt tillbaka och låtit allt gå till det "normala". Jag hade inte varit lika stark som henne.

Jag kan vara envis när jag känner att något sagts orätt om mig, väldigt envis. Det finns inget som känns så maktlöst som när ingen tror en. Man kan bara säga det man vet är sant och försöka få andra att förstå det.

Jag står bakom den här flickan, jag tror henne. Jag hoppas att ni gör det också. Svenska samhället måste skärpa sig och se vad det är som händer. Såhär får det inte vara 2010. FriaDennis-gruppen? Vilket skämt. Varför ska man fria en våldtäktsman? Ska han få komma ut, göra samma sak igen och igen? För det vore ju mer okej, eller inte.

Jag önskar honom inget ont, bara att få återuppleva något i närhet med det han åsamkat andra.

Det var allt jag ville få ur mig just nu. / Tink

Onsdagsbekännelser.

Ja, bloggen. Förlåt. Jag har inte skrivit, jag vet. Det är inte med meningen, för jag försöker varje dag. Det är motivationen som liksom spelar en stor roll i hur mina uppdateringar fungerar. Nu är det så att motivationen ligger +/- noll. Så jag tänker inte ens försöka skriva. Eller ja, jag skriver ju nu. Men inget viktigt. Jag har ont i magen kan tilläggas. Jag har sovmorgon imorgon. Jag har insett hur lyckligt lottad jag är som har hittat en så underbar värdfamilj att jobba i. Jag älskar dem från topp till tå hela högen och barnen har tagit en så stor plats i mitt hjärta att när jag är borta bara några dagar så gör det mer ont än jag någonsin kunnat ha en föraning om. Längtar till den dagen jag får en egen, även om de här två blir svårslagna. Men ja, nåväl. Jag ska krypa ner i min säng nu, mysa med alla täcken och kuddar, ett par grisar och lite annat smått och gott. För jag har köpt godis! Det är jag så värd efter idag. Imorgon ska jag börja med att sova ut, sen städa huset och välkomna en Lotta hem. Efterlängtat och så välkommet. Äntligen! Förutom allt det här, så var det min födelsedag igår och den var helt underbar :) saknade Karin som är borta i Älvsjö. Jag har ett riktig sug långt ner i magen efter dom där chipsen som man kunde köpa på Heron City. MUMS! Men det finns mer än chips som är mumsigt i min lilla värld. Matthew McConaughey är en stor favorit även om han börjar bli till åren. Han och glass, ja tack - i stora lass! Och Fischer, krya på dig så du inte blir en riktig kråka.

Leona Lewis - My hands

/Tink.

Come home

Jag bara saknar dig.
Smärtan liksom sitter där.
Den avtar inte.
Jag kan inte förstå det.
Det slår mig varje gång jag tar mig hem och går förbi kapellet. Jag har inte riktigt vågat mig dit igen. Men jag lovar att om jag hinner nästa vecka, så ska jag sätta dit någon fin blomma och sitta med dig en stund.
Jag älskar dig.
Väntar fortfarande på ett samtal mitt i natten eller att du ska komma hoppandes på gatan mittemot med ett löjligt stort leende för att du gjort något nytt hyss.

Det är tomma ord som fastnar

för att jag låter dom vara kvar.

 
 
 
 
 
 
Igår var en enda lång tankestund. La mig ner i badkaret med öronen under vattnet och det blev alldeles tyst för första gången på väldigt, väldigt länge. Jag älskar den där tystnaden, den kompletta tystnaden när man inte ens tänker. Man bara är för sig själv och omvärlden får vänta en liten stund på att SaraLiten ska bli redo för den igen. 
De senaste veckorna har varit ett enda virrvarr av sj, tårar, glädje, trötthet och allmän förvirring. Jag börjar bli så trött på det så jag spyr snart av ren förtvivlan.
 
Det är tre månader kvar här, drygt. Sen en månad i Rättvik. Men vad ska jag göra sen? Ska jag bli Au-Pair någon annanstans? Ska jag vara kvar här? Vill dom ha mig kvar? Ska jag söka som volontär igen?
 
Det sistnämnda känns långt bort. Jag är inte så sugen på att spendera tid däruppe i onödan som det är nu. Jag ska åka upp när Karin vill det och i maj när vi har något inför sommaren.
 
Det känns inte som att familjen behöver Au-Pair ett år till när de har skola och dagis så nära när de har flyttat även om jag så gärna vill vara kvar. Mest för barnens skull, men för min egen med. Eftersom jag trivs. Barnen kommer till ett nytt ställe, nya människor. Då kan det vara skönt att ha något välbekant kvar.
 
Nej, min hjärna går på högvarv nu.
 
Lyssna på Alice med Avril Lavigne (soundtracket till Tim Burtons version av Alice i Underlandet)
 
/Tink

I bet it sucks

To see my face
everywhere.
It was you
Who chose
to end it
like you did.
I was the last
to know
You knew,
exactly
what you
would do.
And don't say
You simply
lost your way
She may believe you
But I never will
Never again.

 
 
Idag är det pms-dag, tung i huvudet och allmänt seg. Jag gick upp imorse, extremt ovilligt. Kom ner till barnen och Lotta och möttes av "jag lämnar barnen idag" så jag blev nästan tårögd. Först är jag ledig en vecka efter att ha jobbat hela dagarna veckan innan. Sen får jag en ledig dag utan att jag behöver det ens. Eller ja, ledig, jag lämnade inte och jag hämtade inte. Jag älskar mina arbetsgivare, goddamnit. Jag vill inte flytta härifrån, så jag fasar för dagen då jag slutar och ska säga hejdå till barnen.
 
Dusch nu och som Lovisa säger det - POSS !   / Tink
 
 
Pull my hair, go down my back

Arch me up and make me crack.