Smärtan liksom sitter där.
Den avtar inte.
Jag kan inte förstå det.
Det slår mig varje gång jag tar mig hem och går förbi kapellet. Jag har inte riktigt vågat mig dit igen. Men jag lovar att om jag hinner nästa vecka, så ska jag sätta dit någon fin blomma och sitta med dig en stund.
Jag älskar dig.
Väntar fortfarande på ett samtal mitt i natten eller att du ska komma hoppandes på gatan mittemot med ett löjligt stort leende för att du gjort något nytt hyss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar