för att jag låter dom vara kvar.Igår var en enda lång tankestund. La mig ner i badkaret med öronen under vattnet och det blev alldeles tyst för första gången på väldigt, väldigt länge. Jag älskar den där tystnaden, den kompletta tystnaden när man inte ens tänker. Man bara är för sig själv och omvärlden får vänta en liten stund på att SaraLiten ska bli redo för den igen.
De senaste veckorna har varit ett enda virrvarr av sj, tårar, glädje, trötthet och allmän förvirring. Jag börjar bli så trött på det så jag spyr snart av ren förtvivlan.
Det är tre månader kvar här, drygt. Sen en månad i Rättvik. Men vad ska jag göra sen? Ska jag bli Au-Pair någon annanstans? Ska jag vara kvar här? Vill dom ha mig kvar? Ska jag söka som volontär igen?
Det sistnämnda känns långt bort. Jag är inte så sugen på att spendera tid däruppe i onödan som det är nu. Jag ska åka upp när Karin vill det och i maj när vi har något inför sommaren.
Det känns inte som att familjen behöver Au-Pair ett år till när de har skola och dagis så nära när de har flyttat även om jag så gärna vill vara kvar. Mest för barnens skull, men för min egen med. Eftersom jag trivs. Barnen kommer till ett nytt ställe, nya människor. Då kan det vara skönt att ha något välbekant kvar.
Nej, min hjärna går på högvarv nu.
Lyssna på Alice med Avril Lavigne (soundtracket till Tim Burtons version av Alice i Underlandet)
/Tink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar