Just för tillfället vet jag inte alls vad jag känner. Mitt humör ändrades lika snabbt som vädret utanför. Det gör bara så ont. Jag kommer att sakna dig så fruktansvärt mycket när jag förstår det här. Det har hänt. Det är inte ett dåligt skämt. Du kommer inte vara där på stan när jag kommer hem. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte sen heller.

I took a roadtrip

Trying to forget you
Seeing the city
Just reminded of you

Just for a while I have to let it go

I have to follow my intuition
Make a decision



Jaha, jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag känner att så mycket frustration vill ut. Inte idag, inte imorgon, inte nästa år. Jag kommer aldrig veta riktigt vad det är som vill ut. I snart ett år har jag bara jobbat och blundat för allt som hänt under tiden. Döden, livet, vänner. Allt. Jag känner tårar som vill ut, men jag vill inte ha dem. Jag höll på att bli ett vattenfall ännu en gång i helgen. Det var så tungt att komma tillbaka och försöka le mig genom helgen. Allt jag ville göra var att kasta allt jag såg i väggen. Jag hade glömt att jag hade den där ilskan i mig. Det är helt sanslöst vad arg jag är. Men samtidigt, vad fan kan jag göra åt det när jag inte får gensvar på mina försök att få prata ut? Hade jag bara haft en Bertil där att luta mig mot en stund och få lyssna på hans lugna röst och trygga råd. Allt som verkar så självklart för andra känns inte så självklart för mig just nu. Jag känner mig bara stressad och resten, ja. Det vill jag helt ärligt inte tänka på. Även om jag antagligen måste.

Jag tror jag måste skriva mer ingående någon dag framöver så jag i alla fall förstår mig själv.

Godnatt Sverige

/ Tink

Idag har jag varit själv en hel dag, på ett ungefär. Jag har inte gått någonstans förutom dagis imorse. Jag försökte sova ut på dagen, har haft så obönhörligt ont i huvudet och kroppen. Hej, jag heter Sara, jag är bedrövligt dålig på att dricka vatten. "Hej, Sara" kommer svaret från mitt huvud och så börjar det dunka lite. I alla fall så sov jag nån timme här och nån timme där efter att jag ätit frukost med Lotta. Först sov jag en timme, sen hade W ringt så jag sa att jag hade sovit och då ringde han igen så fick jag prata med honom en stund i alla fall. Han är på Berns på Deadmau5 (stavning?) så jag är verkligen helt ledig på min första lediga dag. Även om det blev lite fram och tillbaka med det, haha. Men jag älskar att vara med barnen så jag tänker faktiskt inte alltid på det här som ett jobb. Jag vill mest vara med dem för att vi alltid har så roligt. Det är tråkigt att det bara är ungefär två månader kvar, kommer ju sakna halvt ihjäl mig när jag inte är med dem varenda dag.

Jag är så nervös för nästa vecka nu. Så otåligt nervös, för jag vill bara veta vad det är jag ska göra i höst och det kommande året så jag kan slappna av och planera in allt jag ska göra innan. Det ska bli spännande med förändring, eftersom jag har visat att jag klarat av det en gång. Så ett år till skadar inte. Inte mig, för stunden i alla fall. Jag tror att det är bra att jag känner själv att jag klarar vad som helst, för då finns det inget som tar emot. Jag vill vara stor och stark som pippi. På sätt och vis är jag väl det, men ja. Inte i armarna tyvärr. För jag kan då rakt inte lyfta en hel häst. Men en Ellida duger nog bra.


Nu Sverige, ska jag sova och hoppas att det blir helg snart så jag får leka med Karin :)

Giving off sparks

Jag är helt otroligt nöjd med mitt liv, precis som det är just nu. Önskar att jag hade ett år till med mina små :) kommer sakna ihjäl mig. Och om en vecka kommer svaret på min volontäransökan. I magen känns det som att det är Ja på Karin och Nej på mig. Jag vet inte varför, jag borde vara positivare. Men efter förra året vågar jag väl inte tro för mycket. Det var många saker med förra året som var motgångar mest hela tiden. Varja gång något gav mig något att hoppas för höll jag det, hårt och tog nästan ut lyckan i förskott för jag var så säker på att jag var bäst på det jag gjorde. Men, när man får ett nej så frågar man sig själv om det verkligen är så. Så det har blivit ett par tankeställare det senaste året. Jag kan även säga att jag faktiskt har vuxit, blivit vuxen med inslag av en femåring på leksidan. För min nya favoritsysselsättning är jagis, där man ska kliva på den andras skugga. Det och kubb, samt unde hökens vingar. Haha. Det är så sjukt kul när barnen skrattar så de skriker bara vi gör något litet.