Always gonna be uphill battle
sometimes I'm gonna have to lose
ain't about how fast I get there
ain't about what's waiting on the other side
it's the climb.
Jag har en förkärlek till den här låten. Precis som jag älskar utmaningar. Ju svårare, desto bättre. I livet har jag tagit korta, försiktiga steg. Utan undantag. Höll på att skriva utan andetag, men det hade blivit svårare att förklara. Men jag ljög ändå. När jag var 17 lyssnade jag på mig själv och gick. Sedan dess har jag överlevt utan det jag trodde var nödvändigt. Inte utan hjälp. Men inte med dig. När allt gick åt pipan ordentligt så tog jag tag i det. Vände mitt liv ut och in, tog mitt pick och pack, flyttade till Mariefred och fick ett underbart år. Vissa undantag. Jag lärde mig att en familj ska vara på ett annat sätt än det jag upplevt. Jag lärde mig kärlek på ett vuxet sätt mellan två individer även. Tack Wirrix även om det inte slutade vackert. Mycket tårar från bådas håll. Vänskapen finns kvar, det är jag tacksam över. Nu i sommar så tog jag ett beslut som jag inte ångrar för fem sekunder. Jag älskar livet jag har här nu. Det har gått tre dagar och jag stormtrivs.
PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar