Measure a man.

Why do you ask him "move heaven and earth",
To prove his love has worth?
Would he walk on water?
Would he run through fire?
Would he stand before you,
When it's down to the wire?
Would he give his life up,
To be all he can?
Is that, is that, is that,
How you measure a man?


Kärlek. Jag har undrat så många gånger vad det egentligen är, vad ordet betyder och hur man vet vad som är rätt. Svaren är många, delade och väldigt olika från människa till människa.
Vissa vill ge, andra tar. Andra tar det som dom vill ha av de som ger kärlek. Andra kan ge kärlek till de som inte vill ha den. Allt detta blir ett sammelsurium av åsikter, tårar, smärta, glädje och värme.


IDAG, 29 Maj 2009.


Jag älskar att lyssna när andra diskuterar. Ligga i gräset och höra några tala längre bort. Vara i halv dvala men ändå höra rösterna som vaggar in en i en sorts trygghet av att inte vara ensam.
Ofta när några diskuterar finns en liten connection med kärlek, som att man kan dra paralleller mellan det de pratar om och kärlek.
Så vad är egentligen det här kärlek?

Att ge, tycker de flesta. Att ge av sig själv till någon som tar emot detta helhjärtat, på sitt eget sätt. Alla är vi olika, vi funkar inte på samma sätt. Om vi inte pratar med varandra så man vet det, blir det lätt att ett gräl uppstår. Om att någon förväntar sig mer av den andra.
Men hur kan man förvänta sig saker av någon annan egentligen?

Du ger tio rosor till din flickvän. Hon säger tack, ser glad ut och sätter dem i vatten. Du reagerar starkt på att "hon blev inte glad nog"
Vad vet vi om andras känslor? Vi måste kommunicera. Ger man någon något, är det för deras skull. Inte för vår egen.
Gör andra glada och bli glad av deras glädje. Lev för de små stunderna.

Smärtan när man blir lämnad är obeskrivlig, varje gång det händer. Det kan vara vem som helst. En nära avlider, en vän bestämmer att man inte är vänner längre. En pojkvän/flickvän gör slut. En saknad, en tomhet och minnen som aldrig riktigt försvinner. Bara bleknar.
Det är då man får förlita sig på dom man har kvar och göra det bästa av situationen, försöka se det positiva att andra dörrar öppnas, även om den man älskat och haft nära inte är bakom dem. Den finns kvar, men på ett annat sätt. Ingen försvinner så länge man bevarar minnet.

Vi måste ta bättre hand om varandra, allihop. Kärlek, är för mig att ge och ta. Inte precis 50/50 , men man gör det som känns bäst mellan en själv och den andra som man delar sig själv med. Var öppna, ta hand om varandra och var lyhörda till den andres ord och icke-ord. Alla är inte lika bra på att tala som andra. Rörelser, att nudda den andres hand eller en klapp på axeln. En kram, eller bara en vinkning som hälsning. Bara berätta att man är kvar på ett sätt som kanske kroppen, men inte förståndet känner.
Bara ett leende kan förgylla den andres dag.


Godnatt Sverige, nu gäspar jag större än skärmen jag sitter framför.
Yours, forever and ever
/Tink

After all this time

my heart still burns for you.

I know I promised you forever,
is there no stronger word I can use?

Can you see me, here I am
I need you like I needed you then
When I feel like giving up
I climb inside your heart and still find
You're my safest place to hide



Känslan när man lämnar Köpings stad, genom att gå förbi Kent och upp perrongen och in i tåget. För att åka flera timmar bort. Lättnaden sköljer över en som ett varmt sommarregn och till och med jag kan slappna av. Det händer inte ofta. FAN FAN FAN vad jag behövde det här. Jävla Rättvik. Jag önskar att jag inte hade tyckt om en enda person eller plats där. Att lämna den platsen var som att vakna ur en underbar dröm.
En två år lång dröm. Som tog slut på ett hemskt sätt inom mindre än 24 timmar från stunden jag kom hem och satte mig i Claes mustang.



IDAG, 21 maj 2009


Nej, jag ska inte ljuga och säga att jag mår bra eller säga att jag är glad.
Just nu, så försvinner det lilla stadiga jag hoppades på att få ha under fötterna. Några månader var allt jag begärde. Allt jag utbildat mig för och jobbat med i 5 års tid. En plats på jorden som kan få namnet hem.
Efter 20 år börjar det bli ganska tjatigt med allt bajs som händer hela tiden. Jag vill samma sak som alla andra. Ha ett hem, en familj och vara lycklig ever after.
När inte Sara Madelen Fernström orkar le längre. Då vettefan.

Jag orkar inte oroa mig för Kent längre. Kan jag inte bara få en plats här i livet som är min?






You see colours no one else can see
In every breath you hear a symphony
You understand me like nobody can

Ain't about how fast I get there

There's always gonna be another mountain.
I'm always gonna wanna make it move.
Always gonna be an up-hill battle,
Sometimes I'm gonna have to lose .
Ain't about how fast I get there.
Ain't about what's waiting on the other side.
It's the climb



Gårdagen är nog inte allt som fastnar här idag.
I natt fick jag sms av en speciell person - för mig. Men som vanligt blev jag besviken. Men hur bra ska det kännas att bli ratad för småbarn? Det är extra salt i såren du redan skapat.
Åh, vad jag hatar den här staden. Samtidigt som allt jag någonsin älskat existerar på den här lilla ytan.



IDAG, den 14 Maj 2009

Vissa saker upprör mer än andra. Och där hoppar pedofili in. Skarp, stenhård kurva in i den delen som är hemsk i vår vardag. Människor inser inte alltid vad de gör, självklart. Men de lyssnar inte på andra heller. Någon som SKA fylla 16 eller nyss fyllt 14. det ÄR stor skillnad på dem om en myndig person. Tänk på vad ni gör så inte deras föräldrar anmäler er.
Tack för mig, hör av er när ni stängt ner dagisverksamheten. Jag skäms för vad ni gör!
Nu vill jag inte att alla ska känna sig träffade av er. Men de som vet med sig att ni gjort fel.


Hursomhelst, gårdagen. Tre och en halv timme tåg dit, byten och tjohejsan. Tack gode Gud för att jag gjorde gröt till frukost! Hade lätt svultit ihjäl på vägen.
Väl framme gick jag längs sjön och njöt av utsikten så mycket jag kunde medans jag halvsprang mot Rättviks Stiftsgård. Kom in med andan i halsen och mötte Robin och Anneli i receptionen.
Intervjun började så fort vi kommit upp till Nicklas och Kicki i biblioteket.

Frågorna pepprades på mig, han knappt tänka och jag var så nervös så jag satt och skakade, samtidigt som magen kurrade så jag trodde dom skulle höra den. Fråga efter fråga, dummare svar än det andra på i princip varenda en. Men jag tror jag fick fram det jag behövde! Olycksfall som att nämna Köping inträffade, haha. Men inga namn dök upp. Tordan höll på att komma på tal dock, men räddade det snyggt, tycker jag själv. No offense Markus, men du var en bråkstake när du var liten. Även om du vann deras mat tävling om vem som kunde gå upp mest i vikt (har jag hört (; )

Nåväl, så själva gården och arbetet man ska utföra känns som hemma. Och staden är underbar, förutom hon som jobbar på tågstationen. Fan vad tjurig, illa lilla du.
Så vilsen och dann fick jag leka den som gissar rätt får åka hem till Köping.

Tillbaka till ämnet!
Intervjun var läskig. Frågor om ALLT ställdes, verkligen. Allt ifrån vad jag ska göra i sommar, vad jag ska göra om jag inte får jobbet, vad jag har hört om volontärarbetet (haha, det är bara sånt man inte kan berätta för anställda på gården. Så det är inte positivt) till hur jag känner för att dela korridor med tre andra.
Dom fick till det så invecklat att man skulle kunna tro att det var en viss M som ställde frågorna. Fyfan vad snurrigt det blev ett tag. Ursäkta ordvalet.

Jag vet med mig att jag är bäst lämpad för jobbet.

Nåväl, ska hämta Mollsan snart : ) puss hejs / tink.



I can almost see it
That dream I’m dreaming but
There’s a voice inside my head sayin,
You’ll never reach it,
Every step I’m taking,
Every move I make feels
Lost with no direction
My faith is shaking but I
I gotta keep trying
Gotta keep my head held high