Measure a man.

Why do you ask him "move heaven and earth",
To prove his love has worth?
Would he walk on water?
Would he run through fire?
Would he stand before you,
When it's down to the wire?
Would he give his life up,
To be all he can?
Is that, is that, is that,
How you measure a man?


Kärlek. Jag har undrat så många gånger vad det egentligen är, vad ordet betyder och hur man vet vad som är rätt. Svaren är många, delade och väldigt olika från människa till människa.
Vissa vill ge, andra tar. Andra tar det som dom vill ha av de som ger kärlek. Andra kan ge kärlek till de som inte vill ha den. Allt detta blir ett sammelsurium av åsikter, tårar, smärta, glädje och värme.


IDAG, 29 Maj 2009.


Jag älskar att lyssna när andra diskuterar. Ligga i gräset och höra några tala längre bort. Vara i halv dvala men ändå höra rösterna som vaggar in en i en sorts trygghet av att inte vara ensam.
Ofta när några diskuterar finns en liten connection med kärlek, som att man kan dra paralleller mellan det de pratar om och kärlek.
Så vad är egentligen det här kärlek?

Att ge, tycker de flesta. Att ge av sig själv till någon som tar emot detta helhjärtat, på sitt eget sätt. Alla är vi olika, vi funkar inte på samma sätt. Om vi inte pratar med varandra så man vet det, blir det lätt att ett gräl uppstår. Om att någon förväntar sig mer av den andra.
Men hur kan man förvänta sig saker av någon annan egentligen?

Du ger tio rosor till din flickvän. Hon säger tack, ser glad ut och sätter dem i vatten. Du reagerar starkt på att "hon blev inte glad nog"
Vad vet vi om andras känslor? Vi måste kommunicera. Ger man någon något, är det för deras skull. Inte för vår egen.
Gör andra glada och bli glad av deras glädje. Lev för de små stunderna.

Smärtan när man blir lämnad är obeskrivlig, varje gång det händer. Det kan vara vem som helst. En nära avlider, en vän bestämmer att man inte är vänner längre. En pojkvän/flickvän gör slut. En saknad, en tomhet och minnen som aldrig riktigt försvinner. Bara bleknar.
Det är då man får förlita sig på dom man har kvar och göra det bästa av situationen, försöka se det positiva att andra dörrar öppnas, även om den man älskat och haft nära inte är bakom dem. Den finns kvar, men på ett annat sätt. Ingen försvinner så länge man bevarar minnet.

Vi måste ta bättre hand om varandra, allihop. Kärlek, är för mig att ge och ta. Inte precis 50/50 , men man gör det som känns bäst mellan en själv och den andra som man delar sig själv med. Var öppna, ta hand om varandra och var lyhörda till den andres ord och icke-ord. Alla är inte lika bra på att tala som andra. Rörelser, att nudda den andres hand eller en klapp på axeln. En kram, eller bara en vinkning som hälsning. Bara berätta att man är kvar på ett sätt som kanske kroppen, men inte förståndet känner.
Bara ett leende kan förgylla den andres dag.


Godnatt Sverige, nu gäspar jag större än skärmen jag sitter framför.
Yours, forever and ever
/Tink