my heart still burns for you.
I know I promised you forever,
is there no stronger word I can use?
Can you see me, here I am
I need you like I needed you then
When I feel like giving up
I climb inside your heart and still find
You're my safest place to hide
Känslan när man lämnar Köpings stad, genom att gå förbi Kent och upp perrongen och in i tåget. För att åka flera timmar bort. Lättnaden sköljer över en som ett varmt sommarregn och till och med jag kan slappna av. Det händer inte ofta. FAN FAN FAN vad jag behövde det här. Jävla Rättvik. Jag önskar att jag inte hade tyckt om en enda person eller plats där. Att lämna den platsen var som att vakna ur en underbar dröm.
En två år lång dröm. Som tog slut på ett hemskt sätt inom mindre än 24 timmar från stunden jag kom hem och satte mig i Claes mustang.
IDAG, 21 maj 2009
Nej, jag ska inte ljuga och säga att jag mår bra eller säga att jag är glad.
Just nu, så försvinner det lilla stadiga jag hoppades på att få ha under fötterna. Några månader var allt jag begärde. Allt jag utbildat mig för och jobbat med i 5 års tid. En plats på jorden som kan få namnet hem.
Efter 20 år börjar det bli ganska tjatigt med allt bajs som händer hela tiden. Jag vill samma sak som alla andra. Ha ett hem, en familj och vara lycklig ever after.
När inte Sara Madelen Fernström orkar le längre. Då vettefan.
Jag orkar inte oroa mig för Kent längre. Kan jag inte bara få en plats här i livet som är min?
You see colours no one else can see
In every breath you hear a symphony
You understand me like nobody can
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar