Din blick

är sorgsen.
Jag vet
vad du känner,
jag förstår så väl.
Att tankarna skrämmer.

Och jag har aldrig tur
i spel,
men om jag blir kär
i dig,
så ber jag dig.

Att du tar det lugnt med mig.



Jag vet att jag envänder det för ofta och jag vet inte varför jag gör det. För oftast har jag svar på allt men väljer ändå att säga det. "Jag vet inte" gör det så lätt att slippa en diskussion eller att tänka på något man inte vill tänka på, svara på eller bara slippa något överhuvudtaget.

Och just nu, idag, ikväll. Så vet jag inte alls.

Det var så skönt att vara hemma, så skönt. Även om jag är mer stressad hemma än här, hemma-borta i Mariefred.

Här är allt neutralt, jag behöver inte prata om mig själv eller blotta min själ för någon eller se någon jag inte vill se den. Bara vara den som ingen vet vem hon är, som ingen frågar om eller tror de vet något om. Jag önskar att allt var lika lätt som att tänka "jag ger henne en chans innan jag dömer henne efter vad alla andra säger"

Det skulle vara skönt för en stund. För idag när jag kom hem till Jimmy så satt en där som Pathrik berättat anser att jag är äcklig. Men jag visste inte att det var hon förrän jag frågade Jimmys mamma om hon som satt därute heter Emmy eller inte. Jag tycker inte om sånt.
Jag vill få en chans att vara mig själv innan ni drar mig över den kanten.

Hursomhelst var helgen helt okej, altogether. Flickan som lekte med elden var rätt okej. Nu är det Idol och sömn. Ingenting annat. Är bara så fruktansvärt trött i hela kroppen. Godnatt sen.
/Tink.

"det finns nått hos dig som gör mig svag
Och du är så långt från det jag ville ha
åtminstone trodde jag"