as it all may seem
The consequences
that I've rendered
I stretched myself
beyond my means
Vaknade imorse och hörde att tv:n var igång, alla utom Daniel var hemma. De hade inte ens väckt mig fast båda barnen var hemma. Underbara familj.
Ikväll åker jag till Köping igen efter tre underbara dagar fyllda med skratt, vänner och barn. Nu ska jag packa, städa färdigt huset och sen ska jag väl laga i ordning middagen senare och ta bussen till tågstationen där min Karin är på den gråa dubbeldäckaren. Jag älskar henne verkligen. Den lilla tösabiten som ringer mig hela dagarna och kan sitta tyst i telefon fem minuter och inte säga något alls för att man inte behöver säga något.
Jag är lycklig med mitt liv som det är. Jag behöver inte dig som inte uppskattar mig för den jag är. Mina vänner är tillräckligt även om du fortfarande tar upp en alldeles för stor del av mitt hjärta. Det var en underbar men kort tid du gjorde mig lycklig. Jag inser nu att de sista veckorna grät jag mer än skrattade eftersom jag redan förstått vad det var du skulle göra.
Allt jag behövde var att få le, skratta och må bra. Som alla hjälpt mig göra den här veckan. Jag kan inte be om mer än att få ha så här underbara vänner som jag har. Nära eller långt bort, så har ni verkligen klivit fram och visat mig att "här är jag" även fast jag inte bett er om hjälp. Det är så jag vill leva. Villkorslöst älskad för den jag är.
Jag är så mycket starkare än du
Det har jag lärt mig nu
xo / Tink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar