Åka tåg. Dit och hem. Det gick väldigt fort när jag faktiskt hade sällskap för en gångs skull. Vi skiljdes åt redan i Sthlm, men det var inte längre än att vi kunde vinka åt varann från spår 12a till spår 13. Saknade henne redan då, min Karin. Lilla älskade ängeln min. Hon som ser att jag är ledsen utan att jag säger något. Som kommer in i mitt rum, sätter sig på golvet och läser högt ur bådas vår favoritbok. Linas kvällsbok. Länge, länge. Hon som blir glad av att jag är glad. Skrattar för att jag skrattar och det slutar i ett skrattanfall. Den här helgen utlöste Mustasch-Frans a.k.a Jesus ett sådant. När jag hade en stor klump i halsen och inte visste om jag skulle skratta eller gråta börjar tanten prata om sin katt som ramlade ner i mulltoan och jag skrattade så jag grät. Sen berättade hon om Svea, en Grand Danois som är helt tom i huvudet. Kunde inte sluta skratta, helt ärligt. Saknar att skratta hejdlöst med henne hela dagarna. Nu ses vi ju inte så ofta, men jag får se det positivt att båda faktiskt har jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar