torsdag 28 januari 2010

I know this isn't what I wanted

I never thought
It'd come this far
Just thinking back
to where we started
and how we lost
all that we are.
Standin' out in the rain,
Knowin' that it's really over.
Please don't leave me alone
I'm flooded with all this pain,
Knowing I'll never hold you,
Like I did,
Before the storm.

Idag är det snö upp till knäna på sina ställen, för Ellida var det ännu mer. Stackars liten, pulsade fram med gott humör även om rektor Nina gick om oss, stressad som hon var. Hon är en av de trevligare rektorer jag mött, i klass med Sten-Anders och Bengt Norman nästan. Fast söt. Det ska bli så roligt att ta hennes och de andras plats för en dag nästa vecka. Ellida tjatar om det varenda dag. "Då kan jag gömma mig bakom dig så inte de stora killarna jagar mig" säger hon. (tänk då när du blir äldre, tänker jag då)
Jag längtar dock väldigt mycket till att se insidan av Jonströmers slott. Det låter inte helt fel att bo i ett slott, eller? Kurragömma är bland det roligaste som finns, trots allt.

/Tink

onsdag 27 januari 2010

There's always gonna be


another
mountain.
I'm always
gonna
wanna
make it
move.
Always
gonna
be an
up-hill battle.
Sometimes I'm gonna have to lose.
Ain't about how fast I get there.
Ain't about what's waiting on the other side.
It's the climb.


Livet är ett enda stort 3D-pussel i form av en berg-och dalbana. Upp, ner, åt sidan och sen motsatt sida. Ibland är det något på spåret så det hoppar till och ibland spårar det ur. Oftast blir det bra igen, men ibland kraschar ekipaget man åker i och det kan få förödande konsekvenser.

Jag har alltid lyckats hålla mig borta från att krascha. Inte helt och hållet, jag har mina stunder då allt bara rinner som sand genom fingrarna hur mycket man än försöker greppa om tillvaron. Den reparerar sig själv oftast, med tiden. Ibland får jag hjälpa till, ibland hjälper ödet till.

Jag, min familj och min släkt har varit trasiga så länge jag minns det. Vilket inte är mycket jag minns, men det jag minns är oftast inte bra. Så jag har försökt den här veckan att faktiskt hitta de bra delarna med mitt liv.
Jag har pratat med en nära vän en hel del den här veckan om våra respektive liv. Jämfört vad vi gått igenom och diskuterat en hel del. Det är kul att lära sig mer om hur livet KAN vara- Än att bara veta om sitt eget.

Nu är jag för trött för att skriva, det svider i ögonen. Men det kommer mer imorgon, tror jag. Nu ska jag köpa något gott för att jag är värd det och sen ska jag lägga mig framför tvn.

Puss /Tink

torsdag 21 januari 2010

I believe in you


So lets go
put up a fight,
lets go make
everything alright,
Go on and take a shot
go give it all you got.

Don't look back
just go
Take a breath
move along,
Or you could spend
your whole life holding on.

Don't wanna wake up to the telephone ring,
Are you sitting down? I need to tell you something.


Nej, jag är inte sur på min pojkvän. Texten igår är en låt jag skrivit, som jag vidarebefordrat till Stefan Mårtensson så han får göra vad han vill med den. Jag är inte intresserad av kändisskap eller att spela in den själv. Det skulle vara jätteroligt, men jag sjunger endast för folk när jag måste. Senast var väl på karaoke med Andreas, men då behöver det inte låta bra. Innan det var det i kapellet för mina konfirmander när Olivia var sjuk och behövde en inhoppare. Det är jätteroligt, men min scenskräck är värre. Så jag överlåter det till den de tycker passar bäst för den.

Idag är jag hemma med Lovisa. Jag tvingade henne att vila lite nu. Är man sjuk ska man vila. Hon hade feber igår. Efter att hon sovit en timme gick det över och hon sprang omkring, ville gå ut och leka och så vidare. Tills föräldrarna kom hem. Då började hon gråta, hade ont i huvudet och gnällde vidare. Hon är expert på att få som hon vill. Men det ska väl börjas i tid? Daltande har aldrig varit min grej, för jag tycker det är helt meningslöst om de inte verkligen är sjuka. Igår slapp hon äta maten hon inte hade rört i vanliga fall. Hon tjatade på mig om kolakaka. Jag sa bara "glöm det, det är inte helg" och då blev hon så arg att hon skrek rakt ut i vanlig ordning. Hon måste lära sig att hon inte kan få allt hon vill. Det är det som tröttar ut mig mest om dagarna, att försöka få Lovisa att göra de saker hon ska kunna göra själv men vägrar. Jag hade med glädje bytt bort min julledighet om jag hade vetat att hon skulle vara såhär när jag kom tillbaka. Never again säger jag bara.
Nåväl, på måndag har jag fått ledigt, äntligen. Känns underbart. Jag är ju barnvakt på fredag kväll, så jag får ju inte mycket "helg" liksom. Så en tredje sovmorgon är ju guld värt. Ska inte gå upp ur sängen förrän jag måste på lördag. Jag är så trött i kroppen, så jag vet inte riktigt vad som är höger eller vänster. Men träningen syns både på vågen och kroppen. Känns gör den också, men det är så välkommet så jag skulle kunna springa lite extra bara för att känslan är så underbar.
I sommar ska jag ha en gul bikini och njuta av att jag kan gå runt i den utan att skämmas. Ska bara vänja mig av vid att halvt gömma mig när jag går i en bara! Haha. Jag har hittat en från hm som jag jättegärna vill ha. Och en helt underbar t-shirt som de har i katalogen. Jag SKA ha alla fyra färger och shortsen som är till, samt de söta basketskorna med paljetter. Helt såld! Turkos och rosa kommer min sommar bli. Och gul! Mysigt.

Idag hade jag tänkt skriva om hur mycket jag saknar dig Richard :) men jag kom på gladare tankar än min dröm i natt. Jag drömmer rätt ofta om telefonsamtalen den dagen. Det är inte kul att vakna med en dyblöt kudde. Jag ska tvätta lite idag, för överkastet hade fått på sig den mascara som satt kvar på ögonfransarna från nån gång när jag hade smink. I lördags kanske? Mascaran vägrar komma bort hur mycket jag än gnuggar när jag tvättar ansiktet. Vattenfast is the shit. Lasts a lifetime - wether you want to or not. Som en psyksjuk tjej som blir dumpad.


Ha en bra dag Sverige, jag har hemlängtan. Fyllefest väntar om några få veckor. För att jag är värd det. /Tinker Bell

crymeariverfest

Jag saknar dig !

onsdag 20 januari 2010

Ta mig inte för givet


Jag tar mig tillbaka då
Det man inte förtjänat
Det ska man inte heller få

Varje dag är en gåva
Den är inte din rätt få
Om du lever på att lova
Pröva på ett annat sätt då

Jag tar dig inte för givet
Jag kan förlora dig då
Att varje dag dela livet
Är en lycka förunnad få

Friskt vågat, hälften vunnet
Som sockervadd är spunnet
Likt en livstråd, ett rosa moln
Jag kan förlora dig ändå

Du kan förlora mig ändå

För framtiden rår ingen på.



Idag flödar kreativiteten fritt. Jag har varit så arg och bitter så många dagar. Nu får det vara nog. Jag lägger av med puttinutt och sånt, för jag får inget tillbaka. Jag la ner min tid imorse på att fixa med musiken inför helphaitiheal-discot den 13 februari. Jag kämpade mig fram till dagis genom snömassorna. Satt ner i en halvtimme UTAN att förlora humöret medans Lovisa ytterst motvilligt tog av sig ytterkläderna. Det viktiga var att hon gjorde det själv. Hon måste förstå att man kan inte alltid få som man vill genom att skrika rakt ut. Det tar sin tid, men det tog bara 23 minuter idag. Det tog nästan exakt 30 minuter igår. Så det går framåt, som tur är.

Idag är jag tröttare än någonsin, men jag har hämtning kvar. Alltså promenad/springtur på ungefär 5 kilometer. Laga mat. Idag var det kyckling på Linas Matkasse-kalendern. Så vi får se hur gott det blir. Det innehöll en massa senap.
Träning med Lotta ikväll dessutom. Efter det blir det en välförtjänt dusch med peeling och lååång insmörjning. Ska nog höja golvvärmen också, så det blir extra mysigt. Allt för min egen skull.

I helgen ska jag förhoppningsvis hälsa på Karin ute i Älvsjö. Världens ände, precis som Landet Ingenstans där jag bor. Man tar bussen till Läggesta, tåget till Flemingsberg, pendeln till Älvsjö och buss 144 därifrån till Parkudden. Omständigt värre, love it. Men svårt att glömma, för sist vi åkte så var det några gipsys som sjöng och spelade på pendeln. Fast man knappt hörde gick dom omkring och sa tack till alla, haha. Den här gången när jag åker är jag frisk i alla fall, så hennes arbetsgivare slipper få frispel om att vi ska tvätta händerna med handsprit och så vidare. Undrar om hon blivit duktigare på att städa eftersom hygienen är så viktig? Det kan man ju hoppas. Så inte Karin blir sjuk av att bo där. Min lilla Karin! Jag saknar Karin. Jag vill åka upp till stg snarast, när det är dirro. Men det ska väl fungera om hon kommer till Köping den 13 februari också. JAg känner att jag måste vara där så någon kan lära ut hur de ska använda mixern. Andreas älskade Behringer. Jag tror helt seriöst han satt en vecka och lekte med den, i sträck.

Nu orkar jag inte skriva, men ja, jag har en snopp ovanför huvudet på dagens bild.

Yours truly /Tink

måndag 18 januari 2010

Det är ungdomens förfall


gör dekadansen.

jag sa ungdomens förfall
inkörsporten till allt
massförvirring och fetma
brottslighet och helvetet nästa.



Man blir lika förundrad varje gång man vandrar genom Stockholms centralstation och ser på hur de olika massorna rör sig åt olika håll. Jag som inte kommit in i det där riktigt, verkar alltid gå på fel sida på något vis. Att nästan krocka med en springande lite "större" person, verkar helt plötsligt bli vardagsmat två sekunder efter att man kommit ner från spåren och ska pressa sig fram genom exakt hela centralen. För ja, tåget från Läggesta, bara måste stanna längst bort av alla spår det kan köra in på. Med så mycket människor som möjligt ombord. Så det blir kaos om en stackare har en för stor väska att släpa på och inte går lika fort som resterande. Kommer man inte ut fort nog genom tågdörrarna eller inte kommer nerför trappan från spåret tillräckligt fort så har man genast 40 röster som suckar eller klagar högljutt för att det går SÅ sakta. Det kanske tar 10 sekunder mer att komma ner, men det är hela världen för pendlare. Så borde inte alla få olika tågvagnar? Storväskade människor i en, med extra stort bagageutrymme. Pendlare på gott humör i en vagn, pendlare på dåligt humör i en annan. Regular tågåkare som bara ska nånstans och shoppa får en egen liten glad kupé där de kan prata och tjoa om alla kläder de ska handla och ingen behöver brotta ner någon annan för att komma fram så fort som möjligt till trapporna. Vad enkelt allt skulle vara om jag fick ändra och plocka runt saker lite som jag ville, haha.

Nuförtiden, har jag lärt mig att om man har en relativt liten väska kan man klämma in den under sätet och sitter man i Bistron blir man lämnad ifred om man inte har platsbiljett. Guld för Bistron. Där finns värme, kaffe, varm choklad och MUFFINS. Ja, jag älskar muffins. Så jag älskar Sj:s bistro. Övrigt resande med SJ är underbart så länge tiderna hålls. SÅ LÄNGE TIDERNA HÅLLS. I fredags råkade jag ut för ännu en försening. Inte som i Kolbäck när bussen åkte ifrån oss när tåget körde in på perrongen, utan en riktigt försening som inte var okej. Ska jag jobba, vill jag komma i tid. Det gjorde jag då fan inte. Ersättningsbuss mellan Eskilstuna och Sala. Hur i hela helvetet hade dom tänkt att en buss ska hinna fram till tåget som gick 15.01 om inte ens ersättningsbussen hade rätt avgångstid. Den gick tio minuter senare och vi missade två av tågen från sala och uppåt. 16.01 fick jag på ett annat tåg och var framme i Rättvik 18.49 istället för 17.11 och var alltså försenad till jobbet. Inte okej, SJ.

Nästa år ska jag ringa SJ:s huvudkontor när kylan börjar komma ute och berätta för dem om de olika årstiderna och nämna att det blir vinter i år också. Eftersom de blir lika förvånade när det kommer snö varje gång.

PUSS




What happened to the dream of a girl president?
She's dancing in the video next to 50 Cent.
They travel in packs of two or three,
with their itsy bitsy doggies and their teeny-weeny tees.

fredag 15 januari 2010

Du får inte riva mina murar


Som
jag
omsorgs-
fullt
har
byggt,
om
du
inte
skyddar
mina
drömmar,

att
jag
kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet



Nu är jag helt slut. I kroppen. Ska lägga mig alldeles strax. Men först så måste jag bara få skriva av mig.
Jag förstår inte hur i hela helvetet jag kunde missa en skadad älg precis utanför dagis? Alla andra mammor, lärare och så såg den. Men jag, som kom gåendes från det hållet ser den inte? Undrar om man ska börja tänka på glasögon, för det verkar ju inte bättre. Jag vill också se när det står en älg utanför huset, tack.

Nu ska jag hämta kolakakor och äta dem tillsammans med ett glas svart vinbärssaft.

Yours always, Tinker Bell