Ta mig inte för givet

Jag tar mig tillbaka då
Det man inte förtjänat
Det ska man inte heller få

Varje dag är en gåva
Den är inte din rätt få
Om du lever på att lova
Pröva på ett annat sätt då

Jag tar dig inte för givet
Jag kan förlora dig då
Att varje dag dela livet
Är en lycka förunnad få

Friskt vågat, hälften vunnet
Som sockervadd är spunnet
Likt en livstråd, ett rosa moln
Jag kan förlora dig ändå

Du kan förlora mig ändå

För framtiden rår ingen på.


Idag flödar kreativiteten fritt. Jag har varit så arg och bitter så många dagar. Nu får det vara nog. Jag lägger av med puttinutt och sånt, för jag får inget tillbaka. Jag la ner min tid imorse på att fixa med musiken inför helphaitiheal-discot den 13 februari. Jag kämpade mig fram till dagis genom snömassorna. Satt ner i en halvtimme UTAN att förlora humöret medans Lovisa ytterst motvilligt tog av sig ytterkläderna. Det viktiga var att hon gjorde det själv. Hon måste förstå att man kan inte alltid få som man vill genom att skrika rakt ut. Det tar sin tid, men det tog bara 23 minuter idag. Det tog nästan exakt 30 minuter igår. Så det går framåt, som tur är.

Idag är jag tröttare än någonsin, men jag har hämtning kvar. Alltså promenad/springtur på ungefär 5 kilometer. Laga mat. Idag var det kyckling på Linas Matkasse-kalendern. Så vi får se hur gott det blir. Det innehöll en massa senap.
Träning med Lotta ikväll dessutom. Efter det blir det en välförtjänt dusch med peeling och lååång insmörjning. Ska nog höja golvvärmen också, så det blir extra mysigt. Allt för min egen skull.

I helgen ska jag förhoppningsvis hälsa på Karin ute i Älvsjö. Världens ände, precis som Landet Ingenstans där jag bor. Man tar bussen till Läggesta, tåget till Flemingsberg, pendeln till Älvsjö och buss 144 därifrån till Parkudden. Omständigt värre, love it. Men svårt att glömma, för sist vi åkte så var det några gipsys som sjöng och spelade på pendeln. Fast man knappt hörde gick dom omkring och sa tack till alla, haha. Den här gången när jag åker är jag frisk i alla fall, så hennes arbetsgivare slipper få frispel om att vi ska tvätta händerna med handsprit och så vidare. Undrar om hon blivit duktigare på att städa eftersom hygienen är så viktig? Det kan man ju hoppas. Så inte Karin blir sjuk av att bo där. Min lilla Karin! Jag saknar Karin. Jag vill åka upp till stg snarast, när det är dirro. Men det ska väl fungera om hon kommer till Köping den 13 februari också. JAg känner att jag måste vara där så någon kan lära ut hur de ska använda mixern. Andreas älskade Behringer. Jag tror helt seriöst han satt en vecka och lekte med den, i sträck.

Nu orkar jag inte skriva, men ja, jag har en snopp ovanför huvudet på dagens bild.

Yours truly /Tink