Nöjdaste tjejen i stan.

Nu är det såhär, mina fina små vänner - att jag sitter på tåget, stannar i Västerås om ca 1 minut, fortsätter sedan till Köping. Jag ska överraska en stackare som är trött och sliten. Det behövs lite glädje och solsken just nu i hans liv :) det blir kul, tycker Sara. Hihi. Pussilago alla söta! Wish me luck.

Det är nämligen så att den stackaren som blir överraskad tror att jag kommer till Kopenga nästa vecka på torsdagen. Mohihi.

My heart skips a beat

but there's really
only one thing to say
God damn
your beautiful,
to me.


Jag har haft en så jävla bra helg. Tack alla inblandade. Tack DinSko för mina snygga vinterstövlar i storlek 34. Inte okej att göra om storlekarna så det verkar som att jag har ännu mindre fötter än vad dom redan är. Tack för söndagssteken idag. Underbart. Tack för alla filmer jag halvsovit mig igenom. Tack för den ultralånga bilkön. Tack för att jag bakade kladdkaka. Tack som fan för att jag har sovit gott hela nätterna och till och med somnat om på morgonen. Tack för Bivur. Tack, tack, tack för i helvete. Hör ni? TACK. Det måste alla lära sig att säga oftare. Tacktacktack. Och så skippar vi det där jävla lagom. Jag är sugen på choklad. CHOKLAD. Min 200 grams chokladkaka som fanns på mitt bord i fredags har fått fötter, för den är borta. Lovisas halsband/armband låg på bordet, det stod en strykbräda framme och diverse saker har bytt plats. Underbart att inte ha lås på dörren. Nej. Första nya regeln där jag bor, mitt rum ÄR mitt rum även om inte jag är hemma och om inte annat vill jag ha nyckel till alla tre dörrar som gör att man når mitt rum. Tack och hej, leverpastej, INGEN rör mina grejer och absolut inte lillgrisen. Godnatt!

The silence isn't so bad

'til I look at my hands and feel sad
Cause the spaces between my fingers
Are right where yours fit perfectly


Vanilla twilight.



Sitter i min säng. Ska alldeles strax gå och hämta barnen och ha en kul eftermiddag med dem. Ikväll kommer deras föräldrar och lillebror tillbaka och lugnet är nog som bortblåst. Snart är det helg. Jag ska mysa ner mig hemma i soffan och bara vara död. Kanske. Jag vet inte.

Var tog mitt goda humör vägen och var kom klumpen i magen ifrån? En enda bild och jag typ flyter bort i tårar. Vafan!

Du säger

jag kan bära väskan
ge'ren till mig.



Jag brukar inte uppdatera min blogg med en oredigerad bild. Men här kommer en. Jag skulle prova webcamen och vips! Så fanns en halvtaskig-kvalité-bild-på-sara-utan-smink.

Jag är helt slut. Slocknade som ett litet ljus idag på eftermiddagen, i fem minuter. Sen ringde klockan och jag hämtade barnen. Såg nästan inte för att jag var så trött. Nu börjar det bli alldeles för sent för saralitnar att vara uppe, igen. Men det är så svårt att låta bli datorn och teven. Suck. Borde nästan få smisk för det här. BAD BAD GIRL. Men lite sömn på det här så!

Hoppas alla inte har haft en sån dag som jag har haft idag. Det började med att jag gick upp för trappen och ville gå ner och lägga mig och gråta på en gång. Suck suck suck.

Godnatt <3

Men bara när du inte hör

vågar jag säga så.

För framtiden rår ingen på.

Goddag, Blogg-Sverige. Jag är på dåligt humör. Vilken inledning på kvällen. Dags att vara barnvakt.

You know all the right things to say

It doesn't matter anyway

It's just too little, too late.

I'm in miami, bitch

and she's a hot girl
it's gonna be a bumpy ride.



Jag gör mitt första inlägg med min första mini-laptop. Den är vit. Blank. Liten. Söt. Den passar mina händer perfekt och den gör mig lycklig.
Därför ska jag skärpa mig vad gäller bloggskrivandet. Jag har förstått av klagomålen att det behövs fler och längre inlägg. Men för att veta vad jag ska skriva om, behöver jag er hjälp ibland. Teman skulle vara nice. Allt utom kärlek, det har jag skrivit om alldeles för mycket även om det är det ni vill läsa mer av. Den delen vill jag gärna hålla för mig själv nu när jag repar mig sakta men säkert efter ett år som varit lika hemskt som underbart. Låt oss hoppas att det går mot ljusare tider. Hoppas inte för mycket, då försvinner det. Men lagom. Precis som Sverige. Lagom varmt. Lagom kallt. Lagom mycket på tallriken. Hur finklädd ska man vara ikväll? Lagom. LAGOM. Det ekar i huvudet. Lagomlagomlagomlagom. Var lagom, stick inte ut. Stick inte upp näsan, då är du fisförnäm och tror att du är något. För vem skulle erkänna att den tror på sig själv utan att bli utskrattad? Det är galenskap. ALLA är någon. Alla är NÅGOT. Ingen är ingenting. Jag skulle vilja säga att jag tycker att alla är lika värda. Men det tycker jag inte.

Om jag skulle åka hem, gå fram till en gammal klasskompis och säga att jag bor i Stockholm nu, skulle den automatiskt tro att jag antingen studerar eller helt plötsligt har blivit framgångsrik. Sen säger man barnflicka. Automatiskt replikerar den; Är dom rika? Vad har dom för jobb? Vad får du i lön? VAR i Stockholm bor dom?
Det kan ju inte vara så att det är en väldigt trevlig familj som behöver hjälp. Tok heller. Har man hemhjälp är man inte lagom. För det kostar ju värdefulla pengar man kan lägga på annat, som en resa till Ayia napa och supa sig aprak i en vecka. Eller nått. Men vilken barnfamilj har tid med det?

Nu är kanske inte just min familj lagom. Men Sverige förbryllar mig ibland. Lagom med. Jag kan prata om lagom flera timmar. För man ska vara lagom. Men ibland duger inte lagom heller.

/S

Don't hold back

if you ever loved somebody
put your hands up.



Sitter i en soffa, med en älskad dator i knät. Det var så längesen jag hade en sån här gigantisk laptop i knät och bloggade. Det kändes som att det var tvunget. För jag satt verkligen såhär varje dag. Vad jag har saknat det! Det låter som en sak som inte betyder så mycket. Men den här känslan av trygghet, lycka och lugn. Den är värd mycket.


Jag är lugn. Jag är lycklig. Jag lever. Allt, som man kan vara tacksam för, tackar jag för idag. Vem som än läser, lyssnar eller bara glor igenom texten. Var tacksam för det lilla och låt allt vara positivt på sitt sätt. Idag är en underbar dag. Jag vaknade, solen sken och himlen var blå. Jag var trött. Jag hade sovmorgon. Vaknade tio minuter senare än vanligt. Haha. Men vafan, GODMORGON VÄRLDEN!

Tack, tack. Tack som fan världen för allt som blev idag.

You're out of my life

it doesn't cut me like a knife
Sorry Darin, det funkar inte så.



Jag hatar det. Lögner, lögner och lögner. Högt, lågt, i öronen och allra mest i text. Jag vet många tjejer (pojkar också för den delen) förutom mig själv som fått uppleva fenomenet att sms-avsluta ett förhållande. För mig så var det nog det mest förnedrande nedslaget i mitt liv. Det var riktigt pinsamt. Då liksom raderades allt det som hade kunnat finnas som ett fint minne. Det kom tillbaka i minnet när A fick ett liknande avslut. SmsarN är en dude som kommer fram i vissa som inte kan se någon i ögonen när sanningen måste fram. Hemska SmsarN. Minnet av det ploppade upp så var tvungen att skriva det här som många gånger förr. Alla är värda respekten att fä höra sanningen face to face, hur jobbigt det än är. Så ja, skam den som böjer sig för teknologins lätta utväg.

Jag är trött, det är söndag och imorgon börjar en ny jobbvecka. Det ska bli skönt. För snart är det fredag och dags att få komma hem. Jag saknar Andy, får inte prata om fåglar på jättelänge när han är så långt borta. Underbara du.

För närvarande är det även något som upptar mina tankar. Det är trevligt på sitt sätt.

Goodnightwishes upon your little stars, babes.
Jag vet vad jag önskar mig i julklapp. It's you.
/Ting

Från och med du.

Jag gillar känslan jag har i kroppen just nu. Jag mår så jävla bra. Tack som fan för det! Nu är det mysfaktor inställd för hela slanten. Har äntligen tv,dvd och snart alla kanaler man kan behöva.

Jag saknar alla små söta stgare lite :)

Men ja, pussilago peeps.

/ S

they got nothin' on you babe.

Sex and the city.

Ilska. Anger. Colère.

Jag ser hennes känslor, jag känner dem och jag minns. Fan, ibland så hatar jag filmer.

Time slows down

whenever you're around

Can't you feel there's magic in the air?
It must have been the way you kissed me
Today was a fairytale.




Jag är bara så nöjd med livet. Tack Gud. Tack som fan. Jag har hittat ännu en superbra familj. Bara att Freja satt och klappade mig lite på armen idag höll på att få mitt hjärta att smälta. Theo's lilla leende med de små tänderna likaså. Men jag tror Felix är min favorit. Andy's lekland var nog det roligaste på länge. Tack. Tack,tack och tack. Det och allt annat som händer nu. Jag mår fett bra. Och så helg imorgon. GODNATT <3




Lagt märke till bloggnamnets byte? Yep, it's true. Ajm a nollåtta now, peeps. Don't wear out the name.

I'm always gonna

wanna make it move.
Always gonna be uphill battle
sometimes I'm gonna have to lose
ain't about how fast I get there
ain't about what's waiting on the other side
it's the climb.


Jag har en förkärlek till den här låten. Precis som jag älskar utmaningar. Ju svårare, desto bättre. I livet har jag tagit korta, försiktiga steg. Utan undantag. Höll på att skriva utan andetag, men det hade blivit svårare att förklara. Men jag ljög ändå. När jag var 17 lyssnade jag på mig själv och gick. Sedan dess har jag överlevt utan det jag trodde var nödvändigt. Inte utan hjälp. Men inte med dig. När allt gick åt pipan ordentligt så tog jag tag i det. Vände mitt liv ut och in, tog mitt pick och pack, flyttade till Mariefred och fick ett underbart år. Vissa undantag. Jag lärde mig att en familj ska vara på ett annat sätt än det jag upplevt. Jag lärde mig kärlek på ett vuxet sätt mellan två individer även. Tack Wirrix även om det inte slutade vackert. Mycket tårar från bådas håll. Vänskapen finns kvar, det är jag tacksam över. Nu i sommar så tog jag ett beslut som jag inte ångrar för fem sekunder. Jag älskar livet jag har här nu. Det har gått tre dagar och jag stormtrivs.


PUSS

Who said anything about you?

this is about me.

Hej. Jag heter Sara. Jag är 21 år. Jag vet vad jag vill. Typ. Eller ja, vet man någonsin helt vad man vill? Jag vill växa upp, få mitt drömjobb, gifta mig och få två barn samt bo i mitt drömhus i en mysig förort. Jag vill bli helt magiskt 6 centimeter längre så alla slutar med pygméskämten och även de som innefattar ordet dvärg. Jag vill väga lite mindre, ha lite mer muskler och ha lite blondare hår med mörkt underhår. Jag vill vara rik. Jag vill inte vara känd. Jag vill hjälpa andra människor som har det svårt. Jag vill vara en awesome mamma när jag väl blir det. Jag vill. Jag vill, jag vill...

IDAG, 4 augusti 2010

Hej! Jag heter fortfarande Sara. Och allt är fortfarande precis som vanligt.

The way you move

ain't fair you know.
Hey, soul sister
I don't wanna miss a single thing you do.



Det är söndag idag. Känns som vilken dag som helst. Bara lite mörkare och gråare än vanligt. Elleeeer? Så vare inte det. För så har varenda dag sett ut förutom då jag kom hem, igår. Det var så fint och varmt. Blev lite mer kär i min hemstad än jag vanligtvis är. Jag måste få lätta mitt hjärta och berätta att jag faktiskt tycker att vi har en ovanligt fin stad om man jämför med betongen man ser när man kör in i Stockholm. Jag gillar att man kan gå ut i skogen och se träden, ha picnic på gräsmattor och bara njuta av naturen. Men det var inte om hemkärhet jag skulle skriva.

De senaste veckorna tillbringades i Rättvik med en många väldigt kända ansikten samt en hel del nya. Det var underbart. Jag älskade varje sekund av de två första veckorna. Den sista var lite hafsig, men väldigt trevlig. Mycket väl-ord. Men jag kan inte hjälpa att känna att gemenskapen i p2 inte kunde jämföras med p1. Jag kände mig så omtyckt i den första perioden. Det var precis det jag behövde. När alla åkte hem och vi var några få kvar som varit med i den första perioden blev det så tomt och kramlöst. Så det var nog lite därför jag blev lite sur och grinig. Den fysiska kontakten liksom försvann.

Jag hade en underbar hemlig utflykt en kväll. Den är värd att minnas länge framöver.

Idag fyller Andreas år, det är värt att nämnas. Jag och Fischer har en liten överraskning sen när det blir fredag och det är dags för utgång. Det ska bli så kul att komma ut, få dricka några kalla Bacardi Breezer och skaka rumpa. Hoppas jag får med mig Sofia. Annars får jag det nog inte så roligt som man kan ha.


Tack för mig den här dagen. Jag är hemma och nöjd. Nöjd nöjd nöjd. / Tink

 you don't know what you do everytime you walk into the room

Ryan Cabrera - True

You lost me

at hello, today.

Close the door
and leave the key
I hate you
for doing this
with me

Fuck me
Fuck you
And no,
I don't love you.



Idag ska jag radera det sista, packa ner allt. Kasta resten. Jag ska säga hejdå. Det ska bli så skönt även om det är tråkigt såklart. Men jag har underbara vänner och en otroligt rolig kväll på fredag att se fram emot.

Jag är trött. Vimsade upp imorse vid sju och trodde barnen var vakna, men icke. Jag la mig i soffan sen kom de en i taget och la sig på mig. Alla tre höll på att somna igen, men jag gick upp och gjorde i ordning lite frukost och nu har de bänkat sig vid bolibompa igen. Men jag tycker det hör till lite på sommarlovet. När jag var liten ville jag alltid se sommarlovsmorgon, men teven var alltid upptagen av någon annan som ansåg att jag inte behövde kolla.

Idag ska vi nog fylla poolen, dom badar - jag solar. Ska bli gudomligt skönt att få lite färg för det är jag värd.

Senare idag bär vägarna hemåt hoppas jag.

Beslutsångest AB

-Välkommen till Beslutsångest AB, vad kan jag stå till tjänst med?

-Jag vill göra rätt val i livet.

-Vad är dina val?

-Programvolontär, många timmar för inga pengar och korridorliv. Barnflicka i Sthlm, några timmar för mer pengar och egen våning som jag delar med en spa-anläggning.

-Följ ditt hjärta.

-Vad vill det då?!

-Det vet bara du.

Men hur ska jag veta? JAG HAR INGEN SOM HELST ANING. Först var det fyra platser, Karin kom inte in och det kändes som att det spelade ingen roll. Att vara andrahandssortering är inte min grej. Jag ville det här för ett år sen för att få komma bort från Köping och för att växa, lära mig saker. Istället hamnade jag här. Jag älskar den här familjen och jag känner att det lilla jag får är en skälig lön för mina få timmar jag anstränger mig. Jobba mer än dubbelt så många timmar för ännu mindre? Jag VET INTE. Okej? Jag vet inte. Karin är nära mig om jag är där. Men vad mer? Ekonomi är viktigt, väldigt viktigt eftersom jag inte har något att förlita mig på förutom mig själv. Lika viktigt som gården är för mig. Många vänner finns där. Men är jag i Sthlm kan jag fortfarande hälsa på dem.

Nu är det helt plötsligt sex platser och två av de jag ville jobba med kom in. Andrahand. Jag hatar ordet men jag använder det i alla fall. Precis innan hade vi (jagochfamiljen) bestämt att träffas och allt verkade ljusna i mitt liv. Gruppen jag hamnat i kände jag mig allt annat än bekväm i och skulle jag säga nej kom Karin med all säkerhet in och då kändes det mycket bättre för min egen del. Nu måste jag välja mellan att ha det gott ställt och göra det jag själv vill eller ta det som jag försökt få men som inte ger lika goda alternativ för stunden. Jag vet att jag egentligen vill vara i Rättvik. Men pengar och resterande känns så bekvämt. Att veta att jag klarar mig. Ingen begränsning och allt kan börja lösa sig av sig självt.

Ja, nej. JAG. VET. INTE. Fan. Men jag måste bestämma själv.

If God was to describe you

where would he begin?


Imorse, efter att jag lämnat barnen däckade jag totalt i min säng. Jag har mycket energi när jag väl kommer igång. Men väldigt ofta behöver jag sova ut också. Idag blev en sån dag. Tvärslocknade på sängen. Vaknade efter två timmar när Maria Hiller ringde och sa att de var på väg. Sen sov jag en timme till, sen gick jag ut och mötte dem. Sötare bebis? Helt stört.

 Jag är absolut inte säker på hur jag vill att min framtid ska bli. Men det här med Stockholm. Det lockar ngot otroligt. Allt med det jobbet lockar förutom att det är fler barn. Jag ser det som en utmaning för att klara av det jag förtar mig. Rättvik blir inte en utmaning i samma utsträckning. Visst, jag skulle göra ett galant och underbart bra jobb men jag strävar efter att lära mig något. Karin kommer vara i Rättvik, men jag måste rätta mig efter hur JAG ska göra. Det drar mycket åt det hållet eftersom det vore rena drömmen att vara i samma stad igen.

If you fall for me

I'm not easy to please
I might tear you apart
Told you from the start,
baby, from the start
I'm only gonna break break your,
break break your heart


Jag tar det lugnt framför datorn. Det menas med film, facebook, blogg och frukost samtidigt. Typ. Är så otroligt trött idag, helt galet. Ikväll kommer Maria Hiller och hennes man troligtvis, det skulle ju vara skönt att få det avklarat. Ska bli skönt när jag väl bestämt mig för vad jag vill göra det kommande året. Jag är lite förvirrad om hur jag vill göra, minst sagt.

Midsommarhelgen var hur bra som helst. Massa trevligt med vänner konstant, jag tror inte jag var ensam mer än någon minut åt gången, precis som det ska vara.

Fredagen blev hos Andreas och sen hos Fia. Lördagen blev Donken, till Oscar och sen hem för att göra sig lite snygg och vidare till Daniel. Även en sväng Bert-Sebastian hanns med. Jag är så otroligt tacksam att någon del av mitt gamla liv finns kvar som man kan prata minnen med. Någon som förstår. Det finns inte många. Den delen av mig vill jag inte förlora och det sägs att så länge det finns någon kvar som minns det försvinner det inte.

Livet just nu gör mig bara allmänt förvirrad. Vad ska jag göra? Vart ska jag göra det? När ska jag göra det? Jag har inget som är bestämt mer än att jag vill göra något. På den privata fronten förfaller det mesta och huset består av packlådor. Jag packar också lite smått. Men jag vet inte var jag ska göra av allt. Eller hur jag ska få med det. Det blir spännande! Ska fråga Helena om lite kan få bo på deras vind. Så det liksom kommer ur vägen och bara det viktigaste hamnar i väskan till Rättvik i juli.

Hur det än blir, så ska jag ha en sjukt bra sommar. Från och med förra helgen! Haha. I helgen ska jag visa lite stöd för Andreas och se honom spela. Ska bli kul. Är stolt över honom, det har gått så bra! Men det blir nog bara jag på dansgolvet eftersom B&S öppnar på fredag. Det lockar en hel del det med. Två veckor kvar här, två veckor kvar till Rättvik. Sen? Det får vi se.

Puss, Tink.

i'm only gonna break your heart.

Stackars lilla vän

tror du att du har en ärlig chans?

Du ser mig gå förbi
Dina tankar börjar snurra
Jag ger dig en sekund
Så ge mig lite mer än blickar

Ge mig, ge mig, ge mig nå mer
Nått att jobba med.
Jag vill ha mycket mer.



Jag sitter och blir astaggad för helgen. Här i Mariefred. Haha. Men jag ska åka hem! Har jag bestämt. På fredag ska alla festa, med mig. Hantis kanske? Om man orkar. Skulle vara askul att få dansa på ett dansgolv. Hur längesen som helst nu. Känner att nu har jag varit ifrån de giftiga dryckerna tillräckligt länge. På't igen. Ordentligt! Fort.

Idag lämnade jag Ellida. Måsarna har blivit ännu fler? Men det gör väl inget. En månad kvar som jag måste gå där dom är. Haha. Jag hatar måsar! Sen de anföll så är jag livrädd även dom inte ens flyger mot mig. Illa illa. Men det går över.
När jag vilade på förmiddagen så skrev jag mitt tränings schema för den månaden jag är i Rättvik. Annars blir det nog lätt att jag låter bli att röra på mig tillräckligt. 06.00 är det som gäller. Har ju inte mycket tid någon annanstans på tiden att vara helt för mig själv. Jag är redan nöjd med min kropp, men jag vill hålla den såhär. Så vi lägger inte ner det här när det går så sjukt bra.
He-he-hej här kommer segertåget ;)

På den privata fronten kanske inte allt är som en dröm längre, men jag hoppas det går tillbaka till det. Kommer sakna barnen så mycket.

I love this place

but it's haunted
without you.
My tired heart
is beating
so
slow.

I am here to stay
Stay.

I gotta keep trying.
There's always gonna be
another mountain.
I'm always gonna wanna make it move.






Hej Sverige, vad jag har saknat er. Idag har jag bestämt mig, en gång för alla att nu är det dags. Nemo sine vitio es ska på plats. Förhoppningsvis nästa helg om det är möjligt. Kommer gråta floder, haha. Livrädd för nålar. Men det är bara att stålsätta sig. Kan inte ta så lång tid? Hoppas Sara.

Idga har jag lämnat Ellida, alltid kul att gå och prata lite på väg till skolan. Hur mysigt som helst! "TÄNK om Wiktor kommer till midsommarstången? Alla starka ska ju hjälpa till och lyfta den!" Utbrast hon, haha. Sötnos. När jag kom hem somnade jag, stenhårt och direkt. Vaknade lite då och då men gick upp halv ett och städade huset. Ska damma lite snart och kanske göra någon god mat om jag orkar, jag behöver ju inte eftersom jag redan har slutat för dagen. Ikväll får jag maten lagad åt mig av Wirrix. Jag är så sjukt nyfiken vad han kan hitta på!

Jag har 21 dagar kvar här. Men jag vill nog semestra hemma hos dem en vecka eller två i augusti. Jag kommer sakna ihjäl mig annars. Mina fina flickor! Älskar er så mycket att jag trodde inte det var möjligt. Helt galet vad ni är underbara barn.

Nu ska jag faktiskt sova lite till framför teven, jag är helt slut i kroppen. Pratar med Simon just nu om midsommar. Vad kul det vore om vi kunde samla hela gänget samtidigt nå något vis. Saknar mina boys så sjukt mycket, skrattar alltid tills jag får ont i magen och tårarna sprutar när jag är med dem. Nästan alltid, när dom inte gör mig arg. Inga småbarn eller fjortisar. Det orkas inte, absolut inte. Bara vi från den gamla goda tiden ;)
Det är bara ni som har den rätta platsen i mitt hjärta efter alla dessa år. Älskade älskade fina vänner. Ni må ha varit svin mot andra, men inte mot mig. Vi har gjort snedsteg med varandra, men vi har också gjort mycket bra saker.
Jag tror jag aldrig har varit så nära Johan som den dagen i kyrkan. Jag kunde inte släppa hans hand för jag trodde jag skulle ramla av bänken. Jag ville inte sitta upp. Jag ville ligga och sparka och skrika och slå på golvet för jag kunde inte förstå, jag ville inte. Det finns inget värre än att begrava vänner. Det är ju dom som håller en uppe och många gånger vill man byta ut sig själv för att de ska få ett par fler dagar i livet.

Eller som Simon, när man kan ligga en hel kväll och prata om allt och sen bara lämna det och skratta lite åt en film innan man somnar. Eller bara ha möjligheten att säga "jag älskar dig" utan att det betyder att man är kär i någon. Det brukar jag vara noga med, att ofta säga att jag älskar er. För jag vill inte veta att någon av er inte vet det.


Nog med sentimentalskrivandet. Nu kommer regnet igen, så jag ska lägga mig i sängen medans det är svalt här hemma en stund!

PUSS och godnatt en stund Sverige <3

/Tink

So I walked

under a bus
I got hit by a train
Keep falling in love
Which is kinda the same
I've sunk out at sea
Crashed my car, gone insane
And it felt so good
I want to do it again.

Solen skiner. Awesomeness. Jag tänker vara duktig, 

läsa och göra korsord samtidigt som jag grillar mig lite.
Lite mycket moln, men det kan gå!

This time, baby

I'll be
bulletproof.

Aldrig mer ung

eller aldrig mera fri?

Mja, Melissa säger mycket hon. Mycket smart och sant.

Min tanke idag är att om man tar sig modet att ha många vänner,
tar man en större risk att förlora någon än om man har färre.
Jag tycker att det börjar kännas så. Liksom att det börjar bli lite överdrivet många som lämnar oss och lite för fort.

Livet kanske är menat att vara så? När du minst anar det så POFF. Borta.

Just för tillfället vet jag inte alls vad jag känner. Mitt humör ändrades lika snabbt som vädret utanför. Det gör bara så ont. Jag kommer att sakna dig så fruktansvärt mycket när jag förstår det här. Det har hänt. Det är inte ett dåligt skämt. Du kommer inte vara där på stan när jag kommer hem. Inte imorgon, inte nästa vecka, inte sen heller.

I took a roadtrip

Trying to forget you
Seeing the city
Just reminded of you

Just for a while I have to let it go

I have to follow my intuition
Make a decision



Jaha, jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag känner att så mycket frustration vill ut. Inte idag, inte imorgon, inte nästa år. Jag kommer aldrig veta riktigt vad det är som vill ut. I snart ett år har jag bara jobbat och blundat för allt som hänt under tiden. Döden, livet, vänner. Allt. Jag känner tårar som vill ut, men jag vill inte ha dem. Jag höll på att bli ett vattenfall ännu en gång i helgen. Det var så tungt att komma tillbaka och försöka le mig genom helgen. Allt jag ville göra var att kasta allt jag såg i väggen. Jag hade glömt att jag hade den där ilskan i mig. Det är helt sanslöst vad arg jag är. Men samtidigt, vad fan kan jag göra åt det när jag inte får gensvar på mina försök att få prata ut? Hade jag bara haft en Bertil där att luta mig mot en stund och få lyssna på hans lugna röst och trygga råd. Allt som verkar så självklart för andra känns inte så självklart för mig just nu. Jag känner mig bara stressad och resten, ja. Det vill jag helt ärligt inte tänka på. Även om jag antagligen måste.

Jag tror jag måste skriva mer ingående någon dag framöver så jag i alla fall förstår mig själv.

Godnatt Sverige

/ Tink

Idag har jag varit själv en hel dag, på ett ungefär. Jag har inte gått någonstans förutom dagis imorse. Jag försökte sova ut på dagen, har haft så obönhörligt ont i huvudet och kroppen. Hej, jag heter Sara, jag är bedrövligt dålig på att dricka vatten. "Hej, Sara" kommer svaret från mitt huvud och så börjar det dunka lite. I alla fall så sov jag nån timme här och nån timme där efter att jag ätit frukost med Lotta. Först sov jag en timme, sen hade W ringt så jag sa att jag hade sovit och då ringde han igen så fick jag prata med honom en stund i alla fall. Han är på Berns på Deadmau5 (stavning?) så jag är verkligen helt ledig på min första lediga dag. Även om det blev lite fram och tillbaka med det, haha. Men jag älskar att vara med barnen så jag tänker faktiskt inte alltid på det här som ett jobb. Jag vill mest vara med dem för att vi alltid har så roligt. Det är tråkigt att det bara är ungefär två månader kvar, kommer ju sakna halvt ihjäl mig när jag inte är med dem varenda dag.

Jag är så nervös för nästa vecka nu. Så otåligt nervös, för jag vill bara veta vad det är jag ska göra i höst och det kommande året så jag kan slappna av och planera in allt jag ska göra innan. Det ska bli spännande med förändring, eftersom jag har visat att jag klarat av det en gång. Så ett år till skadar inte. Inte mig, för stunden i alla fall. Jag tror att det är bra att jag känner själv att jag klarar vad som helst, för då finns det inget som tar emot. Jag vill vara stor och stark som pippi. På sätt och vis är jag väl det, men ja. Inte i armarna tyvärr. För jag kan då rakt inte lyfta en hel häst. Men en Ellida duger nog bra.


Nu Sverige, ska jag sova och hoppas att det blir helg snart så jag får leka med Karin :)

Giving off sparks

Jag är helt otroligt nöjd med mitt liv, precis som det är just nu. Önskar att jag hade ett år till med mina små :) kommer sakna ihjäl mig. Och om en vecka kommer svaret på min volontäransökan. I magen känns det som att det är Ja på Karin och Nej på mig. Jag vet inte varför, jag borde vara positivare. Men efter förra året vågar jag väl inte tro för mycket. Det var många saker med förra året som var motgångar mest hela tiden. Varja gång något gav mig något att hoppas för höll jag det, hårt och tog nästan ut lyckan i förskott för jag var så säker på att jag var bäst på det jag gjorde. Men, när man får ett nej så frågar man sig själv om det verkligen är så. Så det har blivit ett par tankeställare det senaste året. Jag kan även säga att jag faktiskt har vuxit, blivit vuxen med inslag av en femåring på leksidan. För min nya favoritsysselsättning är jagis, där man ska kliva på den andras skugga. Det och kubb, samt unde hökens vingar. Haha. Det är så sjukt kul när barnen skrattar så de skriker bara vi gör något litet.

Sommar och sol, yesbox.

Helt seriöst. Jag skulle behöva lära mig att koppla av, lägga mig ner, vara osocial och bry mig om mig själv. När jag lägger mig för att vila så lägger jag ner tiden på att skriva till mina vänner och höra hur de mår för att jag känner att jag försummar dem genom att bo så långt bort. När jag är med barnen så finns inget annat än hur bra det känns att de älskar att vara med mig och hur härligt deras skratt är. Jag jobbar när jag är här, jag åker hem för att jobba och när jag är ledig kan jag inte ta det lugnt för då vill jag ta igen all tid jag inte kunnat umgås med andra på. All övrig tid går åt till träning när jag finner orken. Idag sprang jag hem efter att ha lämnat Ellida. Jag låter som en kråka nu, men jag får skylla mig själv. Jag blev sjuk för ett antal veckor sen, men som alltid när jag är sjuk så skiter jag fullständigt i det tills jag verkligen ligger där och inte orkar ta mig någonstans. Så jag får ta konsekvenserna.

Looking out for love

in Siberia.

ain't nobody gonna take your love away.

Jag har lovat mig själv att inte engagera mig i sådant som är upprörande att läsa om. Men hur lätt är det att ignorera allt som skrivs om den stackars flickan, som blev våldtagen (till och med en till flicka blev våldtagen) men ingen tror henne fastän pojken blivit dömd för brottet/brotten? Det svider så hårt. Hur rädd är man inte för det? Om det nu skulle hända och ingen tror en. Det är inte lätt att ens erkänna att det hänt för sig själv. Hur svårt är det inte då att berätta för andra? Vi har tittat sönder Säg att du älskar mig på konfirmationen. År efter år. Jag gråter fortfarande när hon skriker i elektronikaffären. Jag blir fortfarande arg när hennes "kompisar" påstår att de tror att hon ville bli våldtagen. Ville? Jag vet inte. Bisarrt låter det. Det liksom gör lite ont i magen att tänka på hur hon kan tänkas må i dagsläget, hur hon mått under tiden.

Jag hade lätt gett med mig, bara för att slippa blickarna och de arga kommentarer som hon fått för att hon vågade ta steget att anmäla honom. Jag hade tagit allt tillbaka och låtit allt gå till det "normala". Jag hade inte varit lika stark som henne.

Jag kan vara envis när jag känner att något sagts orätt om mig, väldigt envis. Det finns inget som känns så maktlöst som när ingen tror en. Man kan bara säga det man vet är sant och försöka få andra att förstå det.

Jag står bakom den här flickan, jag tror henne. Jag hoppas att ni gör det också. Svenska samhället måste skärpa sig och se vad det är som händer. Såhär får det inte vara 2010. FriaDennis-gruppen? Vilket skämt. Varför ska man fria en våldtäktsman? Ska han få komma ut, göra samma sak igen och igen? För det vore ju mer okej, eller inte.

Jag önskar honom inget ont, bara att få återuppleva något i närhet med det han åsamkat andra.

Det var allt jag ville få ur mig just nu. / Tink

Onsdagsbekännelser.

Ja, bloggen. Förlåt. Jag har inte skrivit, jag vet. Det är inte med meningen, för jag försöker varje dag. Det är motivationen som liksom spelar en stor roll i hur mina uppdateringar fungerar. Nu är det så att motivationen ligger +/- noll. Så jag tänker inte ens försöka skriva. Eller ja, jag skriver ju nu. Men inget viktigt. Jag har ont i magen kan tilläggas. Jag har sovmorgon imorgon. Jag har insett hur lyckligt lottad jag är som har hittat en så underbar värdfamilj att jobba i. Jag älskar dem från topp till tå hela högen och barnen har tagit en så stor plats i mitt hjärta att när jag är borta bara några dagar så gör det mer ont än jag någonsin kunnat ha en föraning om. Längtar till den dagen jag får en egen, även om de här två blir svårslagna. Men ja, nåväl. Jag ska krypa ner i min säng nu, mysa med alla täcken och kuddar, ett par grisar och lite annat smått och gott. För jag har köpt godis! Det är jag så värd efter idag. Imorgon ska jag börja med att sova ut, sen städa huset och välkomna en Lotta hem. Efterlängtat och så välkommet. Äntligen! Förutom allt det här, så var det min födelsedag igår och den var helt underbar :) saknade Karin som är borta i Älvsjö. Jag har ett riktig sug långt ner i magen efter dom där chipsen som man kunde köpa på Heron City. MUMS! Men det finns mer än chips som är mumsigt i min lilla värld. Matthew McConaughey är en stor favorit även om han börjar bli till åren. Han och glass, ja tack - i stora lass! Och Fischer, krya på dig så du inte blir en riktig kråka.

Leona Lewis - My hands

/Tink.

Come home

Jag bara saknar dig.
Smärtan liksom sitter där.
Den avtar inte.
Jag kan inte förstå det.
Det slår mig varje gång jag tar mig hem och går förbi kapellet. Jag har inte riktigt vågat mig dit igen. Men jag lovar att om jag hinner nästa vecka, så ska jag sätta dit någon fin blomma och sitta med dig en stund.
Jag älskar dig.
Väntar fortfarande på ett samtal mitt i natten eller att du ska komma hoppandes på gatan mittemot med ett löjligt stort leende för att du gjort något nytt hyss.

Det är tomma ord som fastnar

för att jag låter dom vara kvar.

 
 
 
 
 
 
Igår var en enda lång tankestund. La mig ner i badkaret med öronen under vattnet och det blev alldeles tyst för första gången på väldigt, väldigt länge. Jag älskar den där tystnaden, den kompletta tystnaden när man inte ens tänker. Man bara är för sig själv och omvärlden får vänta en liten stund på att SaraLiten ska bli redo för den igen. 
De senaste veckorna har varit ett enda virrvarr av sj, tårar, glädje, trötthet och allmän förvirring. Jag börjar bli så trött på det så jag spyr snart av ren förtvivlan.
 
Det är tre månader kvar här, drygt. Sen en månad i Rättvik. Men vad ska jag göra sen? Ska jag bli Au-Pair någon annanstans? Ska jag vara kvar här? Vill dom ha mig kvar? Ska jag söka som volontär igen?
 
Det sistnämnda känns långt bort. Jag är inte så sugen på att spendera tid däruppe i onödan som det är nu. Jag ska åka upp när Karin vill det och i maj när vi har något inför sommaren.
 
Det känns inte som att familjen behöver Au-Pair ett år till när de har skola och dagis så nära när de har flyttat även om jag så gärna vill vara kvar. Mest för barnens skull, men för min egen med. Eftersom jag trivs. Barnen kommer till ett nytt ställe, nya människor. Då kan det vara skönt att ha något välbekant kvar.
 
Nej, min hjärna går på högvarv nu.
 
Lyssna på Alice med Avril Lavigne (soundtracket till Tim Burtons version av Alice i Underlandet)
 
/Tink

I bet it sucks

To see my face
everywhere.
It was you
Who chose
to end it
like you did.
I was the last
to know
You knew,
exactly
what you
would do.
And don't say
You simply
lost your way
She may believe you
But I never will
Never again.

 
 
Idag är det pms-dag, tung i huvudet och allmänt seg. Jag gick upp imorse, extremt ovilligt. Kom ner till barnen och Lotta och möttes av "jag lämnar barnen idag" så jag blev nästan tårögd. Först är jag ledig en vecka efter att ha jobbat hela dagarna veckan innan. Sen får jag en ledig dag utan att jag behöver det ens. Eller ja, ledig, jag lämnade inte och jag hämtade inte. Jag älskar mina arbetsgivare, goddamnit. Jag vill inte flytta härifrån, så jag fasar för dagen då jag slutar och ska säga hejdå till barnen.
 
Dusch nu och som Lovisa säger det - POSS !   / Tink
 
 
Pull my hair, go down my back

Arch me up and make me crack.

If I should die

before I wake

It's cause you

took my

breath away

Tell me how
I'm supposed
To breathe
With no air
Can't live
Can't breathe
With no air
It's how I feel
Whenever you aint there
Theres no air
No air


Jaha, torsdag. Jag satt i telefonkö till SJ ett antal minuter. Närmare bestämt över 40-strecket. Kom fram till en väldigt trevlig flicka som betalade tillbaka biljetten som inte tagit mig någonstans. Idag har tågen som ska gå, gått som de ska med mindre förseningar och jag har stenkoll hela tiden. Sitter med lite kladd i håret för utväxten på det mörka. Kan ju vara trevligt att se på topp ut när man är allt annat än på topp. Är extremt nervös för att färdas till Läggesta igen. Det blev en aning kallt igår och jag vill inte behöva göra om det. Västerås ska jag till, doktorn är viktigt har jag hört. Sen vill jag åka hem till lilla Köping, tack. Fredagsmys med mina nära och kära skulle vara väldigt välkommet i nuläget!


Your smile is like candy, so sweet and sincere.
Some say love and friends they don't mix.
But seeing it makes my day.
Karin ♥



Och till mamma. Brooke Hogan - Dear mom.

ALL MIN KÄRLEK GÅR TILL SJ

Sen klockan 14.00 har jag varit på väg mot Flemingsberg.

Bussen till Läggesta var försenad med bara några minuter. Men den var försenad. När vi väl var på Läggesta var tåget inställt, men skulle ersättas med buss. Bussen kom, 50 minuter efter tågets avgångstid. Sj:s busschaufför skulle stanna på alla hållplatser utom den min FÖRBOKADE biljett gick till. Alltså Flemingsberg. Jag gick in i vänthallen en gång till. Damen i kassan utbrister "nej men så får han inte göra, då måste han ringa en taxi åt dig" men då hade såklart bussen redan åkt.

Wiktors farfar var så snäll att han körde mig tillbaka till Mariefred så jag kunde ringa Sj:s kundservice. Efter 38 minuter i telefonkö dog vår hemtelefon. Karins hemtelefon överlevde och hon kom fram till SJ. Fick ett nytt beställningsnummer så fick ta ännu en promenad till ATG-ombudet idag. Hon tittade förvånat på mig eftersom jag tagit ut en likadan biljett tidigare på dagen men hon såg väl åskmolnet som förföljde mig så hon frågade inte något. Nu ska jag åka härifrån 18.09 och därefter vänta 20 minuter på Läggesta om tåget kommer. Alla andra tåg har hittills blivit inställda mot Sthlm, så det känns som att jag får ta en långpromenad tillbaka till Mariefred senare ikväll. Fastnar vi istället i Flemingsberg kan det bli intressant var jag tar vägen. Yey!

Bussen till Läggesta kom försent än en gång, men det spelade ingen roll för tåget var redan försenat det med. Kommer fram och det är beräknat till 19.09 (det kom aldrig fram till Eskilstuna ens, så det hade de kunnat räkna ut innan) för klockan 19.00 så ropar de i högtalarna att tåget är inställt men det ska komma buss. 19.20 så hade jag alltså stått ute i Läggesta en timme, notera även att de har ingenstans man kan gå in och värma sig. Jag bestämde mig då för att gå med raska steg hem till lilla Mariefred istället för att förfrysa ben/fötter/händer/näsa och allt sånt där som redan var stelt och gjorde ont av kylan.
Jag ringde upp Jånas efter rondellen och han höll mig sällskap i telefon tills jag kom hem 40-45 minuter senare.
Förbannat vad sj ska vara omöjliga. Om dom ställer in tågen på en gång och fixar. SEN öppnar tågtrafiken efter några dagar med lite färre tågavgångar istället för att man ska halvt frysa sönder innan man förstår att det kommer inte någon buss. Sen öppna originaltågtiderna när läget är under kontroll. Vet inte om det bara är jag som tänkt på det.
 
Nu är jag framme hemma i huset och har inte tinat än. Ska krypa ner för det tog på krafterna att gå på den icke plogade cykelbanan med en resväska och en axelremsväska. Klockan är 22:41, jag var hemma 20:15. Jag skulle vara framme i Älvsjö strax efter tre. Men kom inte längre än hem, två gånger med hjälp av annat färdmedel som inte hade något att göra med förbokad biljett.
 
Underbar dag va?
 
/Tink

There comes a time

When we heed a certain call
When the world
Must come together as one

Send them your heart
So they'll know that someone cares
So there cries for help
Will not be in vein

There are people dying

Right now
They need a helping hand.



Jag brukar inte riktigt engagera mig i miljökatastrofer. Förlåt alla, förlåt Gud och förlåt alla som behöver hjälp därute. Haiti har däremot gått rakt in i hjärtat och det riktigt svider i ögonen när man ser bilderna på förstörelsen som man inte riktigt kan förstå, är äkta. Det är verklighet. Inte vår verklighet. Deras verklighet. Deras vardag. Deras liv. Att behöva kämpa hela dagarna för att ens överleva är för mig oförståeligt. Visst att man gått hungrig någon gång, men det har aldrig gått någon riktig nöd på mig. Jag får dåligt samvete. För att på vissa ställen i världen har de det så, varenda dag utan att ha varit med om miljökatastrofer. Det bor barn på barnhem på Madagaskar som får dela säng flera stycken. De har inte madrasser i dem ens. De har ihopvikta filtar. Det som är mest ledsamt är att de flesta barnen någon gång blivit utnyttjade och de har blivit prostituerade samt misshandlade. Jag blir ledsen av att tänka på det, för det gör ju ont i hjärtat att någon människa ska behöva genomgå ett sådant liv, hur gammal, ung, elak, snäll man än är. Fan. Jag blir så upprörd. Allt man får veta när de haft jobbresor dit, det är inte okej. Det gör att man tappar den där tron på mänskligheten som man ska ha.

All den elakhet som finns, nej. Jag tycker inte om den.

En kan inte göra allt, men alla kan hjälpa till./Tink 

Everything I can remember

As fucked up
as it all may seem
The consequences
that I've rendered
I stretched myself
beyond my means












Vaknade imorse och hörde att tv:n var igång, alla utom Daniel var hemma. De hade inte ens väckt mig fast båda barnen var hemma. Underbara familj.

Ikväll åker jag till Köping igen efter tre underbara dagar fyllda med skratt, vänner och barn. Nu ska jag packa, städa färdigt huset och sen ska jag väl laga i ordning middagen senare och ta bussen till tågstationen där min Karin är på den gråa dubbeldäckaren. Jag älskar henne verkligen. Den lilla tösabiten som ringer mig hela dagarna och kan sitta tyst i telefon fem minuter och inte säga något alls för att man inte behöver säga något.

Jag är lycklig med mitt liv som det är. Jag behöver inte dig som inte uppskattar mig för den jag är. Mina vänner är tillräckligt även om du fortfarande tar upp en alldeles för stor del av mitt hjärta. Det var en underbar men kort tid du gjorde mig lycklig. Jag inser nu att de sista veckorna grät jag mer än skrattade eftersom jag redan förstått vad det var du skulle göra.

Allt jag behövde var att få le, skratta och må bra. Som alla hjälpt mig göra den här veckan. Jag kan inte be om mer än att få ha så här underbara vänner som jag har. Nära eller långt bort, så har ni verkligen klivit fram och visat mig att "här är jag" även fast jag inte bett er om hjälp. Det är så jag vill leva. Villkorslöst älskad för den jag är.

Jag är så mycket starkare än du
Det har jag lärt mig nu
 
 
xo / Tink

Jag vet

ja, jag vet

att allting

kommer ordna sig.

Kära fina, vackra Sverige. Jag har en ny kärlek. Den heter Magnus Weideskog och hans album som gavs ut det här året, Unga Hjärtan. Det fångade mig helt. Han, Mårten Sahlin, Carolina Wallin Perez och Simon Norrsveden får slåss om mitt hjärta den här veckan. Spotify och jag har snart 2-års-jubileum. Jag har snart 21-årsjubileum med mig själv och så vidare. Det är mycket nu!

Lovisa har fått en dunderförkylning och hostar ut allt hon inte ska hosta ut låter det som. Men det går nog över snart, hon brukar inte vara sjuk alltför länge. Det är bara mysigt att ha henne hemma på dagen, så det är inte mig emot även om jag vill få vila lite på dagen. Blunda lite och våga somna utan att vara rädd att hon ska få krupp. Hon andas så tungt mitt lilla hjärta. Täbbt i däsad är hon också. Vi kurerar med Alvedon (skogsbärssmak), Bolibompa och banan.

Helgen har varit så underbar. Jag har fått vara med Karin, jag har fått ha disco och trots att den externa hårddisken tagit livet av sig så fungerade det rätt bra. Alla önskemål fanns inte riktigt, men jag gjorde det bästa av situationen och jag hade faktiskt riktigt roligt. På lördagkvällen blev vi hämtade av Båtbojj och vi åkte till Donken där vi sprang in i bland annat Vlado, Lovisa och Daniel. Jag och Karin kunde inte sluta skratta därinne, sen var det typ bara jag som inte kunde sluta. Karin koncentrerade sig på att blåsa upp en ballong med ett sugrör, inte lyckat, men ett bra försök :)
Fredrik och Tjabo kom dit och sällskapade med oss och sen så var vi ute ett tag med folk och åkte till slut hem för sömn och så vips, vare alla hjärtans dag :)

Jag fick en läskigt söt nalle av Karin och jag blev jätteglad även om hjärtat var tungt.
Du som vet vad jag tänker måste läsa någon annans tankar.

Now I'm stopping myself before I get nasty about this.



Nästa vecka far jag ut till Älvsjö och spenderar tid med min Karin och hjälper henne lite medans jag ändå är ledig. Västerås på fredagen för läkarbesök och diverse människor att umgås med :) längtar !

So I start a fight
'cause I need to feel
something
and you do what you want
'cause I'm not what you wanted

Just walk away,
ain't no use defending words
that you will never say
And now that I'm sitting here
thinking it through
I've never been anywhere cold as you

Nästa station, Leksand. Leksand.

Åka tåg. Dit och hem. Det gick väldigt fort när jag faktiskt hade sällskap för en gångs skull. Vi skiljdes åt redan i Sthlm, men det var inte längre än att vi kunde vinka åt varann från spår 12a till spår 13. Saknade henne redan då, min Karin. Lilla älskade ängeln min. Hon som ser att jag är ledsen utan att jag säger något. Som kommer in i mitt rum, sätter sig på golvet och läser högt ur bådas vår favoritbok. Linas kvällsbok. Länge, länge. Hon som blir glad av att jag är glad. Skrattar för att jag skrattar och det slutar i ett skrattanfall. Den här helgen utlöste Mustasch-Frans a.k.a Jesus ett sådant. När jag hade en stor klump i halsen och inte visste om jag skulle skratta eller gråta börjar tanten prata om sin katt som ramlade ner i mulltoan och jag skrattade så jag grät. Sen berättade hon om Svea, en Grand Danois som är helt tom i huvudet. Kunde inte sluta skratta, helt ärligt. Saknar att skratta hejdlöst med henne hela dagarna. Nu ses vi ju inte så ofta, men jag får se det positivt att båda faktiskt har jobb.

I'm going to

the place where love

And feeling good don't ever cost a thing.

And the pain you feel's

a different kind of pain.


Är jag framme snart? Nu ska jag lägga ner det sista, spackla mitt stackars trötta ansikte och gå till Konsum, sen bussen. Är vi framme snart?! ÄR vi framme snaaaaaart!
Möter Karin på Sthlm C om vi lyckas vara utan förseningar, fel och sådär. Vem vet, jag kanske är i Rättvik imorgon bitti på grund av snön. Haha, SJ har alltid en ursäkt, "det är kallt" brukar dom säga. Men inte har det hindrat mig från att göra mitt jobb inte. Så skärpning, va.

Det är tungt att se sorgen, även bara i text. Sänder en tanke till din familj och dina närmaste.
Undrar hur många ljus de tände igår? Måste ha blivit väldigt många. Jag tände två ljus i mitt rum igår istället. Ett för dig och ett för dina närmaste.

Jag vet varken ut eller in idag. Så let's put on a fake smile och kasta lite saker i väggen. Peppar, peppar - ta i trä. Nu fick kroppen nog. Det är inte som att jag inte har tillräckligt i huvudet inför helgen. FAN!

Til now, I always got by on my own
I never really cared until I met you
And now it chills me to the bone
How do I get you alone?


/Ting

Din blick är sorgsen

Jag vet vad du känner
Jag förstår så väl
att tankarna skrämmer .

 
Jag sitter här i ensamheten och allmänt funderar på hur mitt liv ser ut ett par månader från och med nu. Var är jag? Vad gör jag? Allt. Jag tänker för mycket när jag väl låter mig göra det. Det finns så mycket som jag inte vill ska hända men som känns så nära och då kan jag inte sova om natten. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, men det kommer väl en annan dag. Ska krypa ner med en bok som jag köpte i helgen hemma i Köping.
 
 
 
 
 
 
 
Be careful what you wish for,
'Cause you just might get it all.
You just might get it all,
And then some you don't want.

Måndag

Idag kom farmor Cop fram, även hennes tåg var sent. Men vad ska man förvänta sig? Hon kom fram till Mariefred till slut. Jag hämtade Lovisa tidigare och farmor hade precis gått innanför dörren nästan. Nåväl, så blir barnen helt galet anti-lyssna-på-sara när det är morföräldrar och farföräldrar här. Mitt tålamod har växt något otroligt där, jag pratade väldigt lugnt och berättade vad som gäller. Det gick nästan bra. Det blev bara en hel del elaka ord från Lovisas sida och sen rev de varandra rätt ordentligt. Nu ligger de i sina sänger och somnar nog strax. Jag väntar på att få se vad det är för mat i Linas Matkasse, men leveransen har inte kommit fram.
Imorgon är det dags att vara lärare på Gripsholmsskolan. Det ska bli riktigt roligt, att pröva på något nytt. Jag börjar jobba med Estelles mamma på morgonen och sen kommer det fler närmare klockan åtta. Så får vi se hur det går.
Nu tänker jag krypa ner och strunta i matkassen, jag får väl läsa imorgon vad det är för roligt.

Godnatt Sverige, ta hand om er !

I know this isn't what I wanted

I never thought

It'd come this far

Just thinking back
to where we started

and how we lost
all that we are.

Standin' out in the rain,

Knowin' that it's really over.

Please don't leave me alone

I'm flooded with all this pain,

Knowing I'll never hold you,

Like I did,

Before the storm.

Idag är det snö upp till knäna på sina ställen, för Ellida var det ännu mer. Stackars liten, pulsade fram med gott humör även om rektor Nina gick om oss, stressad som hon var. Hon är en av de trevligare rektorer jag mött, i klass med Sten-Anders och Bengt Norman nästan. Fast söt. Det ska bli så roligt att ta hennes och de andras plats för en dag nästa vecka. Ellida tjatar om det varenda dag. "Då kan jag gömma mig bakom dig så inte de stora killarna jagar mig" säger hon. (tänk då när du blir äldre, tänker jag då)
Jag längtar dock väldigt mycket till att se insidan av Jonströmers slott. Det låter inte helt fel att bo i ett slott, eller? Kurragömma är bland det roligaste som finns, trots allt.

/Tink

There's always gonna be

another
mountain.
I'm always
gonna
wanna
make it
move.
Always
gonna
be an
up-hill battle.
Sometimes I'm gonna have to lose.
Ain't about how fast I get there.
Ain't about what's waiting on the other side.
It's the climb.


Livet är ett enda stort 3D-pussel i form av en berg-och dalbana. Upp, ner, åt sidan och sen motsatt sida. Ibland är det något på spåret så det hoppar till och ibland spårar det ur. Oftast blir det bra igen, men ibland kraschar ekipaget man åker i och det kan få förödande konsekvenser.

Jag har alltid lyckats hålla mig borta från att krascha. Inte helt och hållet, jag har mina stunder då allt bara rinner som sand genom fingrarna hur mycket man än försöker greppa om tillvaron. Den reparerar sig själv oftast, med tiden. Ibland får jag hjälpa till, ibland hjälper ödet till.

Jag, min familj och min släkt har varit trasiga så länge jag minns det. Vilket inte är mycket jag minns, men det jag minns är oftast inte bra. Så jag har försökt den här veckan att faktiskt hitta de bra delarna med mitt liv.
Jag har pratat med en nära vän en hel del den här veckan om våra respektive liv. Jämfört vad vi gått igenom och diskuterat en hel del. Det är kul att lära sig mer om hur livet KAN vara- Än att bara veta om sitt eget.

Nu är jag för trött för att skriva, det svider i ögonen. Men det kommer mer imorgon, tror jag. Nu ska jag köpa något gott för att jag är värd det och sen ska jag lägga mig framför tvn.

Puss /Tink